Malte Hallquist bygger sin humor på ett humanistiskt fundament.

FBK, fysik, biologi och kemi. Lätt att komma ihåg för en värmlänning. Men även teknik.

Det får du nästan fråga mina elever. Men det är mitt sätt att vara. Jag blandade in humor i undervisningen, gjorde låtar om densitet och fotosyntes.

Vi pratade mycket om hur man uttrycker sig. Plussa och gångra osv säger man ju inte, man säger addera och multiplicera. Då gjorde jag en låt om att jag skulle döda alla plussare, man skulle ångra om man sa gångra. Den tyckte de var rolig. Annars är matte en konstart.

Det var där det började. Jag är filtrerad genom frikyrkans ungdomsläger och på alla läger så var det på kvällarna nån typ av samling där den som hade lust fick göra något. Och det hade jag samtidigt som jag märkte att jag hade lätt för att få folk att skratta. Då jag kunde spela lite så kunde jag göra låtar. Kyrkan är väldigt förlåtande, man blir inte utröstad om man är dålig utan man får en applåd och en klapp på ryggen. Då får man lust att göra det igen även om det var kasst. Fast det var ingen som berättade om det var kasst. Men det kan inte ha varit jättebra från början.

Jag sökte mig till Cabary I Karlstad och kom med där, de kör nyårsrevyer. Ur det så bildade vi ett gäng som hette Heja Sverige! Vi var fyra stycken som åkte runt i Värmland och lite i övriga Sverige. Det gav mig jobb som underhållare då jag skulle vara själv på scen genom ett eventbolag som heter Projekta. De har jag mycket att tacka för. Då handlade det om kundevent där jag hyrdes in som underhållare. Det gav effekt och så hade jag nån föreläsning och så gav det effekt osv.

Dels håller jag föreläsningar, retorikkurser, skolpjäser ihop med Kunskapsteatern, vanlig underhållning och konferencier. Så ingen vecka är den andra lik.

De är jättebra, tar ofta upp allvarliga ämnen fast på ett roligt sätt. Tex Hellre mångfald än enfald.

Ja, man har en plan som man kan hålla sig till om det inte händer oväntade saker. På en middag händer det alltid oväntade saker, folk ställer sig upp och ska hålla tal som blir tokigt, då kan man kroka i det. Det brukar ge sig.

Där kan jag inte improvisera så mycket. Det blir säkert, när man väl repat in manuset, att det ges utrymme för lite infall. Men jag har ett skrivet manus för en och en halv timme. Det är många pusselbitar som man ska försöka få ihop. Men det handlar om att jag leker livet, att jag egentligen inte vet vad jag håller på med fast jag är femtio år. Jag tror det är många som känner igen sig i det. Det är först när man har haft barn och de har vuxit ut som man kommer på hur man skulle ha gjort. Förhoppningsvis har man gjort det mesta rätt. Eller som lärare. Jag tror jag skulle vara en bättre lärare nu än jag var när jag var mitt i det. För nu vet jag vad som funkade och vad som inte funkade.

Man leker sig fram hela tiden och i backspegeln kan man dra lite lärdomar. Så det kommer att handla om lite av varje. Givetvis manligt och kvinnligt med anledning av metoo debatten, ord som jag tycker är lite roliga, men det som är som en röd tråd igenom det hela är att det ofta är nåt som jag har tänkt på som har en allvarlig botten men jag försöker skoja om det. Mycket igenkännings humor. Det ska bli mycket fniss, en del skratt och några gapflabb. Så hade jag tänkt mig. Det kan nog bli nån tår i ögat vid något tillfälle också.

Det är absolut värst första gången med nytt material. Det är nästan outhärdligt. Man har stått i nån replokal ihop med sin producent. Det är tomt och mörkt. Skrattet från första repetitionen har slutat, så man repar och repar, samtidigt som man undrar om det vi skrattade åt är det något som publiken kommer roas av? Med facit i hand så har det visat sig att det har varit så, men man vet aldrig.

Jag vill ta ut svängarna. Annars skulle jag nog tröttna på mig själv.

Ja och den dagen som jag inte blir handsvett och känner att jag måste gå på toa, då får jag nog ge mig för då är det inget kul längre. För kicken är efteråt när man känner att det gick bra. Vore man inte nervös vore det ingen båge som blev spänd och då kan man aldrig få den här feelingen efteråt heller.

Jag har varit med i några seriösa föreställningar. Bland annat Annie get your gun i Säffle och Sound of Music i Karlstad, men eftersom folk tycker att jag är rolig så har regissörerna som anlitat mig placerat mig i en roll som man gör lite skruvad. Den ska vara lite kul. Så att göra en riktigt seriös roll återstår.

De kan innehålla seriösa bitar, som när jag berättar om Viktoria, då är det ingen som skrattar. Speciellt om jag berättar om mig och mitt liv. Jag tror att de flesta har någon relation till ett handikappat barn.

Ja och det tycker jag nästan är det roligaste. Då kan det verkligen bli improvisation. Jag har nån gång tagit upp att jag tycker det är bra att bråka på sms-iska, för man kan inte avbryta nån i en pratbubbla. Då var det en i publiken som säger att det är helt värdelöst. Då blev det tvärstopp. Men för mig och min fru funkar det bra. Vi har löst en del saker på det sättet. Istället för att avbryta vad hon säger så har jag kunnat läsa allt och förstått vad hon menat.

Nej. Det kommer an på min producent Peter Besterman. Han föreslog Thomas och då åkte jag och träffade honom. Det kändes bra direkt.

Han har kommit med lite inspel som jag har skrivit in. Så han har redan färgat av sig på materialet och kommer säkert att göra det ännu mer. Han är en rolig kille som ser det komiska i saker. Sen är han jätteförsiktig. Han vill inte göra Malte till en snabbpratande hallänning. När man läser sitt material högt för nån annan märker man av upprepningar eller att ”det där funkar inte”. Då får man inte vara för fäst vid sitt material, utan det är bara att rensa bort. Kill your darlings!

Absolut. Just nu passar de inte in. Sen kanske de passar i ett annat sammanhang.

Textmässigt så tycker jag om Tage Danielsson och Henrik Dorsin. När det gäller timing och bredd finns det ingen annan än Robert Gustavsson. Komiker som inte behöver stå och skrika och vara vulgära, det passar inte mig. Jag lägger ingen värdering i det, men det passar inte mig. Jag gillar mer det lågmälda med en igenkänningsfaktor. Och det kommer jag själv att syssla med så länge som jag får.