More Than a Pair vill förföra med jazzens toner

Pernilla: Vi har precis lika många med svensk text på detta album, bara en.(skratt) På förra plattan så arrangerande min man upp Jazzbacillen. En låt som Siv Malmqvist har gjort. Denna gång så har vi gjort en egen låt som har svensk text, Strö Lite Mer. Så det är samma upplägg ungefär.

Pernilla: Det stämmer. På förra plattan hade vi med två egna låtar. En som jag skrivit och en som Samuel hade skrivit. Strö Lite Mer har vi skrivit tillsammans. Det kom sig av en kvinna som vi är lite bekanta med som håller på med Melodifestivalen sa att det måste vara med nån jazzlåt i festivalen. Kan inte ni skriva en så tittar vi på den? Men den kom inte med. Det kanske var lika bra det.

Pernilla: Nej, det var inte alls tanken. (skratt) Jag hade inte planerat det. Det var mer en slump. Jag frågade pianisten om han kunde en låt och så kunde de den. Samuel stod och spelade där också. Vi började snacka efteråt. Det var så vi träffades. Sen blev det mer och mer. Barn, radhus och ett band.

Pernilla: Kan man säga. Det höll väl på lite hela tiden, men det var väl strax innan första plattan som vi bestämde oss för att nu får vi göra nåt på riktigt ihop.

Pernilla: Nej, det kan jag inte påstå. Det finns ingen som har hållit på med musik professionellt. Farfar sjöng i kör. Som liten skrev jag texter och sjöng när jag var i skogen och bland djuren.

Pernilla: Det tog lite längre tid. Jag höll på med pop och sjöng i studios under min ungdom. Sen var det lite punk. Det var när jag kom till Nefertiti som jag började lyssna på jazz. Då var jag i tjugofemårs åldern. Då förstod jag att det här var ju häftigare än vad pop är. (skratt) På Nefertiti finns det fortfarande jam så att man kan gå upp och sjunga eller spela med varandra.

Pernilla: Det låter nog improviserat, men det finns en tydlig ram om vad man får improvisera runt. Man måste kunna formen i låten och sen så kan man improvisera runt det. Lite måste man ha koll på, men jag hade väl inte jättekoll utan hoppade in än då. Det har funkat, men det är både för och nackdelar att inte vara skolad jazzmusiker. Jag kan tycka att det är roligt att kasta sig in i det och testa. Det kan dock vara svårt när man inte kan alla byggstenar i jazzen.

Samuel: Jazzen har blivit enormt bred och fått många undergenrer. Man får gå in mer specifikt på vad det är för typ av jazz. Det finns helt fri jazz som verkligen är improviserad. När man inte ens har någon tonart. Eller tempo ens en gång. Det är nästan som att man skulle gå ut och lyssna på vad som helst. En trafikkorsning liksom.

Samuel: Miles Davies kom med motreaktionen mot alla ackord och började spela modalt. Skivan Kind of Blue är ett bra exempel. Med all kunskap de har så väljer de ändå att spela ett och samma ackord väldigt länge. Och skapar en stämning genom det.

Pernilla: Precis. Jazz och vokaljazz är själva grunden. Man kommer bland annat få höra nån Elvislåt som är omgjord i jazztappning.

Samuel: Här är det Pernilla som sjunger många gamla standardlåtar. Det finns en låt som heter If I Should Loose You som finns inspelad med en massa olika jazzstjärnor. Jag har haft respekt för den låten pga av alla fina versionerna som finns. Jag har egentligen velat spela in den under tjugo år på ett sätt, men då jag aldrig hittat något sätt som skulle göra att det vore någon idé med det. Att göra en likadan kopia vore att göra en kopia men lite sämre. (skratt) Då måste man hitta ett sätt att komma förbi det. När vi har valt ut en låt får man ibland lägga den åt sidan och vänta ut att låten ska visa nåt nytt sätt att spela den på. Utan att tappa bort låten och magin som finns i låten. En del har slaktat låtar genom att ta bort ackord och ändrat i låtarna. Då hade jag blivit glad om de istället hade gjort en ny låt.

Samuel: Låten I Write A Book har jag och Pernilla jammat på här hemma mycket genom åren. Jag har letat för att hitta nån fin ackordvända på den. Den kändes ändå som att vi inte hade hittat på nåt annorlunda med den. Innan jag kom på att man kan spela den i fem fjärdedelstakt istället för fyra. Då kunde vi spela den och känna att nu har vi gjort vår version av den. När Monika Zetterberg sjöng in den så gjorde hon en rolig grej. Då hade nån textsatt Miles Davies solo på den. Efter att hon har sjungit melodin så sjunger hon ett chorus till vilket då från början är Davies solo.

Pernilla: Det är det som är min grundtanke och lite därför vi skrev låten till melodifestivalen. Nu måste folk börja förstå vad jazz kan vara. Många kan tycka att jazz är svårt. Men just denna jazz genre tycker jag är häftig. Kanske skulle det vara fler som tyckte det om de vågade släppa in den.

Samuel: De gör det som en grej att säga att det är den värsta musiken. Sen kan de plötsligt gå och nynna på nåt. Det är lite roligt. Om man spelar en låt i New Orleans jazz stil, svängigt och basic, kan man märka att de lyssnat ut vilken text Pernilla sjunger. Så jag tror att det sipprar in i dem.