Skoningslös käftsmälls-disco med skit under naglarna, med löfte om att varenda låt är en mördarhit. Diskopunk är befriande självsäkra och kaxiga, och de har definitivt täckning för det. Med första singeln ”Soaked” fortfarande färsk i minnet – en singel som hyllades i engelsk musikmedia – kommer nu det andra släppet ”Lilla Pojke” från Diskopunks kommande EP. Vi fick byta några ord med bandets sångare Antonio America.
Hur kom det sig att ni valde en svensk titel på er senaste singel?
Det sjungs på svenska i låten. Vi har tagit det greppet att vi har lite svenska i en annars engelskspråkig text. När man står som avsändare blir det ett sätt att få det att kännas närmre en själv. Det blir väldigt nära inpå när det blir på ens eget språk.
Hur tar de det i utlandet tror du?
Det blir väldigt spännande att se. Det är klart att man hann tänka till åtminstone en gång innan man skickade iväg låten att man kanske skulle döpa den på engelska. Men vi tyckte att det kändes rätt och bra att ha det så här. Det finns några såna där utländska låtar som alla kan och sjunger med i, men det är ingen som vet vad orden betyder. Så man får bara hoppas att denna blir en av dem.
Foto: Marcus P G Gustavsson
Disko och punk hur mixar man det?
Det går väldigt bra ihop. För oss så var det så att vi började spela ihop som ett punkband. Vi kom från den scenen och spelade ganska snabb, energifylld, rivig punkmusik. Sen började vi hitta in i hela dansvärlden. Vi fann diskon. Det var ganska tidigt som vi slog ihop det och kände att det kändes rätt. Jag tror att när vi var yngre så handlade det om det ultimata energipåslaget. Då ville vi dansa, hoppa och köra näven i väggen, fast på nåt slags dansmanér. Så det är väl mer att vi började köra skitsnabb dansmusik och att det kändes väldigt punkigt i sitt liveutförande. Nu kan jag fortfarande tycka att om man vill få ut den maximala energin och attityden, då är det genom dansen det känns hårdast och renast för oss. Det går skitbra ihop.
Skulle du vilja säga att era texter är punkiga?
Det får man ta från låt till låt. Det finns absolut en del punk i vissa av låttexterna. I andra låttexter blir vi väldigt opunkiga. Jag tror dock att det punkiga är något man kommer att se mer av ifrån oss.
Hur kommer era låtar till?
Det är lite olika. Oftast kan det vara så att man kommer på lite när som helst. Sista skrivperioden som vi hade tillsammans var i slutet av förra sommaren. Då satte vi oss i ett rum tillsammans och bara spelade låtar.
Då misstänker jag att det blev material över…
Ja för fan. Vi har ganska mycket material som kommer. Det känns jävligt roligt och jag tror det är signifikativt för oss att vi har haft väldigt mycket material och sen av olika anledningar så har det inte kommit ut så mycket material. Nu framöver är vi otroligt peppade över att ha så mycket material på väg och känna att vi äntligen kan öppna grindarna och bara få ur oss all musik vi sitter på.
Måste vara rätt så skönt att ha ett lager..
Otroligt skönt! Man kan inte prata nog om hur arbetet kan gå när man tar fram en EP eller bara en singel. Man går in i det med känslan yeah! Det här är ju hur bra som helst, det släpper vi april. Sen sitter man där ett år senare och väntar fortfarande på den tyske mastern. Det är inte alltid upp till en själv. Så det känns så jävla härligt att äntligen få komma ut med det.
Ni har varit ute och spelat i England, Sverige, men även i Jordanien. Hur kom det sig att ni hamnade där?
Det var vårt bokningsbolag som hörde av sig. De hade fått nån bokning till ett europeiskt musikutbyte i Jordanien. Det var ganska speciellt för de ville ha något rivigt och liveorienterat. Då hittade de oss och tyckte att det var kanon. Men grejen var att det var två spelningar när vi var där. Första spelningen var på en amfiteater utomhus i huvudstaden Amman. Det visade sig att stället var statligt ägt. De var tvungna att kolla in alla våra sociala medier. De ville ha stenkoll på vilka artister det var som skulle spela. Då dyker vi upp där med glitter, ganska feminina kläder och smink. Vi har även en del svordomar och sexreferenser i våra låtar, så det var var nära att det inte blev nån spelning alls. Det var hur många krismöten som helst. Det slutade med att vi fick spela, men då var det säkerhetspolis på plats. Det var helt sjukt vilken soppa det var där de sista dagarna. Men det löste sig, vi spelade och publiken gillade det. Det var mest fel på staten inte på publiken som kom. De var hur glada och peppade som helst. Vi fick göra några ändringar. Det var vissa klädgrejer, smink och smycken som man absolut inte fick ha på sig. Det var jättehårt.
Vilka är era egna förebilder?
Det är väldigt blandat. Vi har alla varit såna där bandmänniskor länge och lyssnat mycket på bandorienterad musik. Vi är alla uppväxta med rock´n´roll, indie och punk. Sen när vi började spela tillsammans så har hela spektret blivit mycket större. Det känns som att när vi håller på med det så mycket själva så har det intresset svalnat ganska mycket. Istället för att man har en favoritartist som gör den hårdaste musiken och så känner man att den energin vill vi också ha, då blir det kanske lätt att man målar in sig i ett hörn för att man vill göra nåt likadant. Nu har man mer ett tänk som hur skulle ABBA låta om de var smutsiga liksom! Ungdomar med punk i strupen och hur hade det låtit då? Därifrån kan man skapa något som känns mer inspirerande och kul.
Ni hintar om att ni kanske försvinner till England…
Vi försvinner redan i februari när vi ska tillbaka dit och spela. Enkelt uttryckt så är det så att efter att vi börjat släppa musik så finns de flesta av våra lyssnare utomlands. Det är mer en känsla av att vi vill ut i världen och spela. Vi har nån slags grundkänsla av att vi inte gör musik som är i första hand riktad mot Sverige. Scenen vi har snöat in oss i är mycket mer levande på andra ställen. Så vi får se vart vi tar vägen, men vi känner oss inte låsta i Sverige.
