Namnet Mattias Lundberg har ni säkert stött på i er dagstidnings debattsida eller så har ni kanske någon av hans böcker i bokhyllan där hemma. Nu är han aktuell tillsammans med sin parhäst Jan Bylund med boken och förställningen ”Mamma ljuger”. Mattias har som mål att göra psykologi tillgänglig för alla.
Hur kom du in på detta med psykologi? Var det något du ville bli från barnsben?
Allt är väl från barndomen, höll jag på att säga. (skratt) Jag började min bana som kock, väldigt övertygad om att jag skulle jobba som kock. Det var i slutet på 80 talet. Jobbade som kock ett tag och sen ryckte jag in i lumpen. Insåg då när jag var befäl att det var ganska kul att jobba med folk. Leda dem och fundera över hur man skulle kunna få dem att prestera. På den tiden var köken stängda så då såg man aldrig sina gäster utan endast spispersonalen. Då insåg jag att jobba instängd i ett kök och inte träffa folk var inte så intressant. Insåg då att jag måste göra något annat men visste inte riktigt vad. Sen flöt ett år i Linköping och under den tiden så blev det väldigt klart att jag skulle jobba med folk. Då sökte jag in på psykologutbildningen. Intresset för människor är det som är det centrala.
Då var det inte mamma som låg bakom ditt val?
Nej, tvärtom. De var väldigt stödjande i när jag skulle läsa till kock. Å andra sidan så har de varit väldigt stödjande oavsett vad jag har gjort. Men ingen påverkan.
Foto: Åsa Stiller
Nu har du föreställningen ”Mamma ljuger” och man känner igen vissa påståenden som du tar upp där som föräldrar har sagt. Vad tror du det är som gör att dessa påståenden håller i sig?
Generellt är det så att vi tar med oss mycket, oavsett om det är åsikter, lögner eller sanningar, från vad våra föräldrar tycker, tänker, gör eller säger. T ex röstar vi på samma partier som våra föräldrar, lagar samma typ av mat som vi är uppväxta med. Det gäller naturligtvis även de här sägningarna. Vi använder samma uttryck och sätt att prata, vilket i sig inte är så konstigt för vi tillbringar arton år med våra föräldrar. Dessa sägningar blir sanningar även om de kanske inte är sanna. De blir framför allt uttryck som fungerar väldigt bra. Vi uppnår vårt syfte med att säga de här sakerna och ibland tror vi att det är på det här sättet också. Det är det som är lite spännande att en felaktighet kan följa med i flera generationer. Tror det handlar mycket om funktion.
Du har även synat uttryck som ”du kan bli vad du vill”, något som många managementböcker för ut.
Precis. Och det kan vi inte! (skratt) Jag har knappt nåt hår på huvudet och jag lovar att jag kan inte bli frisyrmodell. Min kamrat Janne är kortväxt och kommer aldrig att bli basketspelare. Det där är en klyscha och ett uttryck som vill skapa en förväntning på livet som är orimlig. Vi kan bli väldigt mycket men inte vad vi vill. Framför allt är det inte viljan som styr vad vi kan bli utan det finns jättemånga andra omständigheter som också påverkar. Saker som vi inte kan välja. Hade man kunnat välja hade man valt föräldrar med avsevärt bättre gener, valt att växa upp i en socioekonomisk miljö som var perfekt.
Sen finns uttrycket ”att det viktigaste är inte att vinna”, och det kan inte vara det optimala att säga om man är idrottspsykolog…
Det är både ock. Det är klart att man kan säga det, för lust för saker och ting är oftast en större framgångsfaktor än prestationen i sig. Det är inte att vinna som gör att jag fortsätter att vinna, utan att jag tycker att det är roligt och att jag trivs med det jag gör. Det kommer att få mig att utvecklas. När mamma säger det här ”att det viktigaste är inte att vinna” är det oftast i termer av tröst. Att säga det precis när man förlorat en fotbollsmatch, då tas det inte emot speciellt bra. Man missar effekten. Bättre att ta det sen. Det är som när man har kört för fort och polisen säger att det blir 2400kr i böter, men du kan vara glad att det inte blev 3000kr. Det spelar ingen roll just då för det är ändå skit att man fått böter.
Hur startade ditt och Jans samarbete?
Vår första kontakt tror jag var 2009. då blev vi ihopparade av en gemensam bekant. Vi hade då in idé om ett TV format som vi började skriva på, men som det sen på grund av olika anledningar inte blev någonting av. Sen skrev jag en bok som kom ut 2011 (Jäkla människa) som handlar om hur man hanterar besvärliga människor på jobbet. Då ringde jag till Janne och sa att det här skulle vi faktiskt kunna göra en kombinerad föreläsning / föreställning av. Tror att folk vore intresserade av att lyssna på det och intresserade av att få det åskådliggjort. Så började vårt samarbete och det var väldigt fruktsamt. Under nån resa till en av föreläsningarna så började vi prata om det här med optimism och tänk positivt maffian. Vi konstaterade att ingen har skrivit den alternativa självhjälpsboken, det vill säga pessimistens självhjälpsbok. Ska vi skriva en rolig bok? Nej vi kan skriva en seriös bok med lite underhållande touch där vi kan påvisa att det är inte optimism i sig själv som gör oss lyckliga. Det blev sen en kombinerad föreställning / föreläsning som vi turnerade med under några år. Under de fyra åren sitter man mycket och pratar och bollar idéer, vilket sen resulterade i ”Mamma ljuger”-boken. Vilken också blivit en föreställning.
Om man jämför din bok ”Jäkla människa” med boken ”Omgiven av idioter”, så är det en väldig skillnad på böcker, men tror du anledningen till att den senare har fått sånt genomslag är att vi människor vill ha saker presenterat enkelt och uppspaltat?
Så är det naturligtvis. Man ska säga att jag är väldigt kritisk till bokens innehåll, däremot sättet att skriva, paketeringen osv. är briljant. Den attraherar verkligen till läsaren. Generellt så är det så att vi människor är ganska lata i grunden. Om vi får saker i raka led, uppspaltat så vi förstår ett flöde så är det väldigt attraherande. De flesta av oss gillar det helt enkelt. Ju mer du förenklar ett budskap och gör det mer åtkomligt desto enklare blir det att ta det till sig. Kan du dessutom relatera till något du känner igen som termer, färger eller andra saker så blir det enklare för oss. Vi söker gärna de enkla lösningarna. Inte bara för att vi är lata utan för att de blir attraktiva och naturligtvis även för att vi inte har tid att sätta oss in i komplexiteten i alltihop. Har vi då nånting som nämnvärt liknar nånting som vi kan tro på så gör vi gärna det.
Är det svårt för en psykolog att gå till en psykolog?
Det tror jag inte. (skratt) Det som är svårt är om man skulle bli utredd genom testning då vi kan de flesta tester. Då skulle det kunna bli felaktiga resultat. Om en psykolog hamnar i en situation där han är i behov av en psykolog tror jag absolut inte att det skulle vara svårt då vi vet vilken potens det finns i kunskapen och färdigheterna hos psykologen. Så det tror jag absolut inte. Har själv aldrig provat då jag inte haft det behovet.
