Svante Törngren reste sig från skivbolagssoffan Danderyd och avslutade sin musikkarriär i mitten av 80-talet – eller rättare sagt tog en paus på 23 år. Efter många tysta år fick han åter lust till musiken. 2008 släppte han sitt första egna album: The best of Slowman. Lysande recensioner inspirerade honom till att fortsätta. Tack vare en ny kärlek, nytt band, nytt språk (svenska) och en ny medproducent Jörgen ”Jugglo” Wall har han nu gjort sitt mest personliga album hittills, ”En romantisk idiot”.
Hur kom det sig att du ville göra ditt nya album med låtar på svenska?
Det är en ganska lång process som pågått under en längre tid. 2014 gjorde jag mitt senaste album, Happy Boy, och då var jag i valet och kvalet. Jag skrev vissa låtar på svenska och sen översatte jag dem till engelska och sen översatte jag dem till svenska igen. Jag höll på och velade rätt mycket. Det fanns synpunkter som att gör dem på svenska för det berör mer. Det var diskussioner med folk runt omkring mig om hur man skulle göra för att nå ut bäst. Och även om man inte räknar med att bli rockstjärna i min ålder så vill man alltid nå ut till en lite större publik. Det hela resulterade i att jag gjorde en EP med tre låtar som heter Slowman på svenska.
Fick du nån positiv respons på de låtarna?
När jag var ute och spelade så körde jag de svenska låtarna ibland. Då märkte jag att folk kom fram och pratade med mig om låtarna om texterna och innehållet. Det hade jag varit med om tidigare med de engelska låtarna, men inte så ofta och så intensivt. Det var som om nåt filter mellan mig och publiken försvann upplevde jag det som vid flera tillfällen.
Hur kom det sig att du från början skrev på engelska?
Det beror på att man är uppväxt på det sättet. Pop och rock ska vara på engelska helt enkelt. Sen har bland annat Pugh bevisat motsatsen. Jag har egentligen inte haft svårt för skrivandet på svenska utan sjungandet. De här diftongerna som finns i engelskan, speciellt om man vill vara lite bluesig och lite cool, de är ganska sköna att hänga på när man sjunger. Att överge dem tyckte jag var lite obekvämt. Men det har mognat och nu har det gått fem år sen EP´n. Sen har jag även känt att det varit roligt att skriva på svenska, så då blev det ganska naturligt. Nu har jag vant mig vid tanken att sjunga på svenska och hittat ett sätt att göra det på som känns bekvämt.
Foto: pressfoto
Gick låtskrivandet fortare när du slapp översätta texterna fram och tillbaka?
Processen var väldigt annorlunda på många sätt för när jag skrev på engelska var det nästan alltid något gitarriff eller något sånt som var grunden till låten, medans några av låtarna på nya albumet där är texten skriven före musiken.
Nu släpper du ett album, är du kvar i det gamla albumtänket?
Ja, det erkänner jag rakt upp och ner. Det är precis vad jag är. Jag gillar tanken på att bygga nån sorts berättelse eller dramaturgi, även om den är nån sort inre logik mer än att alla uppfattar det så. Jag är väldigt förtjust i album. 70 talet är den tid som jag blev mest påverkad musikaliskt. Så albumet är mitt sätt att göra musik, men det kanske inte blir så framöver då det är kostsamt. Men den här gången kändes det väldigt bra att göra ett album. Det är lite dåtid, men det är även min publik. (skratt)
Kan man kalla dig för en romantiker med tanke på albumets titel?
Ja, det kan man verkligen göra. Vore jag inte det skulle jag nog inte ha gjort de senaste plattorna. När det kommer till nya plattans texter så är det självbiografiskt. Det var faktiskt titellåten som gjorde att det blev ett album då jag kände att det var ett bra tema. Jag har ett romantiskt förhållningssätt vilket ibland är bra, men som ibland kostar rätt mycket också.
Glamourhippie från Örebro är en titel, har du någon anknytning dit?
Jag har anor därifrån för min mamma kom därifrån och min mormor bodde där under min uppväxt. Jag var mycket i Örebro som liten. Sen har jag träffat en dam som kommer därifrån. Så det är helt enkelt kvinnan i mitt liv som är glamourhippien.
Namnet Slowman har det nån koppling till någon förebild t ex. Slowhand?
Clapton är i och för sig en förebild, men det har inte med det att göra. Namnet tyckte jag passade bra på en artist som det tagit 23 år för att göra sin första soloplatta. Det går helt enkelt långsamt. (skratt) Det kom mer av en händelse. Jag blev i tidningen ”Blues matters” jämförd med en tidig Clapton. Då blev jag smickrad.
Vilka andra förebilder har du?
Det finns en som står över alla, Jimi Hendrix. Det är den store innovatören. Fortfarande är det yngre som kommer till konserterna bara för att de vet att jag kan spela Hendrixlåtar. Sen finns det en massa andra duktiga gitarrister. Ry Cooder, Billy Gibons i ZZ-top tycker jag är en cool snubbe som har en fin ton. Och i Sverige dräller det av dem.
Du har fått ett bluesstipendium 2009…
Det fick jag för första plattan. Det priset har en hedersplats här hemma i Södermalm. Det var himla roligt att få. Det var en lyckad start efter första skivsläppet och det är väl därför jag har hållit på. Men efter att man har passerat 50 är det svårt att hålla ihop ett band. Folk ska spela golf, skjutsa ungar till handboll och så vidare. Det blir svårt att få till det. Vi har aldrig spelat professionellt, men vi har professionella ambitioner. Det är något sorts mellanläge. Nu har vi fått ihop ett band där vi har ganska lika ambitionsnivå. Det kan vara ambitionsnivån som gör att det spricker eller håller ihop.
