I fyra decennier har de levererat Rock’n Roll & Doo Wop i världsklass och mitten av juni gav The Boppers ut sin singel ”Boom, Boom, Boom”. Även om, eller kanske på grund av, deras musik har rötterna 50- och 60-talets rockmusik så levererar de sina låtar med en smittande spelglädje och energi. vi fick oss en pratstund med en av grundarna till bandet, Matte Lagerwall.
Boppers är ju ett band som gärna vill vara ute och spela, hur tacklar ni situationen som vi upplever nu?
Från början var det så oerhört overkligt. Precis som för alla andra i branschen så tog allt slut över en natt. Man hamnade lite i chock när alla gigen försvann. Vi hann göra en spelning i Trollhättan 27 februari. Sen när man kom fram till att detta kommer att vara situationen under en lång tid framöver och tänker på att det tar tid att starta upp en turnerande verksamhet igen när så många teknikföretag blivit drabbade.
Sen blir det väl ett uppdämt behov med alla som vill ut och spela samtidigt…
Man undrar lite hur det ska bli när det väl lättar. Man ska då ha tag i PA-anläggningar, tekniker och crew. Det är så många runt om oss som är nödvändiga för att det ska bli en lyckad show. Vi har gjort några streaminggrejer, inte som Boppers, på olika håll. Det är ett sätt för att hålla sig kreativ.
Men du får inte responsen från en publik…
Nej, det blir jättekonstigt. Alla försöker hitta på olika kreativa lösningar.
Er senaste singel, Boom Boom, Boom, har ni hållit på releasen på den på grund av att läget är som det är?
Vi började på den hyfsat tidigt. Sen var det lite fram och tillbaka med hur och när den skulle släppas. Vi har några till låtar som vi har lirat in som finns i nån sorts pipeline. Jobba i studion och göra lite låtar, är vad man kan göra nu. Men vi kom fram till att det vore väl kul om det kommer en glad energikick. Det kanske är vad alla behöver. (skratt) Vi snackade med Johan Lyander som skrivit och producerat låten. Han tyckte att vi skulle göra ett försök med låten och det kändes jättebra.
Det har blivit er egen låt…
Ja, den funkar som Bopperslåt. Det är lite modernt, men ändå med en fot kvar i doo whop -stuket. Det är kul om det går att utveckla det.
Ni har varit igång sen 1977, hur ser du på musikutgivningens utveckling? På sjuttiotalet var det vinyl som gällde och nu är det digitalt, har ni kvar gamla albumtänket?
På femtiotalet gjordes enbart singlar. Och det är precis som det är nu. Det är bara det digitala formatet som skiljer. Framtiden är tillbaks till hur man gjorde på femtiotalet. När man hade ett gäng singlar och några b-sidor som höll så gjorde man ett album av det. Jag tycker att det är rätt kul att det är så. Men man sitter fortfarande kvar i albumtänket. Som när man ska lägga låtar på ett album så funderar man på i vilken ordning låtarna ska ligga. Förut var det viktigt att låtarna var inspelade på samma sätt under en viss period, mixade på samma gång osv. Det känns som att publiken idag inte tänker så utan nu kommer låtarna sporadiskt. Man får vänja sig. (skratt)
Men du saknar inte vinylen?
Jag tycker att det är kul att vinylen har fått en ny publik som får lära sig att spisa musik. Vända på plattan när den är slut och kolla konvolutet. Jag gillar det, medan det digitala formatet gör att musiken kommer till dig från någonstans, t ex i en hiss. Boppers har alltid varit ett live band i första hand och sen har vi gjort plattor. Som ibland har gått fantastiskt bra.
Att ni är ett liveband har väl gått igenom även på era inspelningar. Allt låter inte helt tillrättalagt, om man får säga så.
Absolut. Det beror på att man vill behålla den känslan även på plattan. Det är ganska svårt, för det är lätt hänt att det petas i grejer som inte låter hundra rätt. Den levande delen är viktig.
Om jag knyter an till låten Boom, Boom, Boom som speglar hur härligt det är med kärlek i luften, kan man överföra det till er kärlek till musiken då ni fortsätter spela efter fyra decennier?
Ja, hjärtat slår i takt till musiken. Den grejen finns såklart fortfarande kvar. Det vore ju jättetråkigt om det inte fanns glädje, hjärta och kärlek till låtarna och att lira dem. Vi har den här gamla ”Goodnite, Sweetheart, Goodnite” från vår första platta som är med på nästan alla gig vi gör. Den är med för att publiken tar över. Man bollar låtarna med publiken och triggar igång varandra. Den är inte helt lätt att göra i en replokal utan publik. (skratt)
Ni gjorde en låt ihop med Markoolio i början av 2000 talet…
Vi hade träffat på Markoolio på en turné och snackat lite. Till slut blev det en demo av låten Rocka På. Sen spelade vi upp den för våra kids och fick tummen upp direkt. Då var det ändå bara en demo. Själva var vi inte hundra på den. Vi tyckte den var ball och var en skön krock med Boppers och Markoolio. Ett spännande möte. Allt gick väldigt fort från att vi spelat in den. Jag åkte som fältartist till Kosovo och lirade i två, tre veckor. När jag kom hem därifrån var det artiklar i tidningar och uppståndelse över den låten. Det var en stor hit för både oss och honom då vi båda fick en ny publik att upptäcka oss.
Tyckte kritikerna om ert samarbete?
Har för mig att den recenserades i DN och han som skrev gjorde en oerhört bra och kul recension. Den var ruskigt seriös. Att: här möter rock´n´roll hiphop på ett helt nytt sätt. Vi har inte alltid varit med om bra recensioner, men vi har en publik som gillar det vi gör.
Ni har varit många olika medlemmar i bandet under åren som gått, vad kommer det sig?
Det har varit en massa olika medlemmar, men det har även varit olika storlekar på bandet. Ibland har vi varit fyra stycken, sen har det kommit in extra musikanter. Så om vi är fyra eller åtta spelar ingen roll för vi är Boppers, liksom. Att få spela med olika artister är utvecklande för oss som varit med länge i bandet. Ingmar och jag är väl de två originalbopprarna. Sen har en del kommit in och varit med några år, andra har kommit in och varit med till och ifrån. När vi är ute på vägarna vill vi alltid ha med vår egen utljudstekniker, så han kan nästan räknas in i bandet, då vi sjunger så mycket stämsång. Vi behöver ha med nån som hör vem som sjunger för tillfället, vilken stämma är det där osv. De senaste femton åren har det varit Lasse Alehag som skött det.
När man spelat såpass länge ihop som ni kan det då hända att man gör nåt bus på scen nån gång?
Det har nog hänt bus då och då. Men det ska helst vara så att inte publiken märker det. Det här vanliga sista giget på turnén varianter är klart att det händer. Man ska försöka se till att ha kul på jobbet och vi ska förmedla en spelglädje. Det rör sig mest om musikaliskt bus istället för att man t ex häller potatismjöl på trumskinnen. Vi vill ge publiken valuta för pengarna och inte goofa eller kröka bort spelningen. Det är vi noga med. Sen kan man partaja efteråt om man vill det.
