The Beautiful Swedes är en retropop-duo som består av Kalle Stenbäcken och Simon Söfelde. Killarna är barndomsvänner och har spelat tillsammans sedan 10-årsåldern. De är båda multiinstrumentalister och har spelat en rad olika musikstilar. Under åren har de spelat tillsammans med olika band och i olika artistsamarbeten över hela världen. De ingår båda bl. a. i Albin Lee Meldaus band som inofficiellt kallas för Band Of Beautiful Swedes. Efter sex singlar är det snart dags för deras debutalbum.
Ni har nyss släppt er sjätte singel, “Sometimes I Wonder”, blir det fler singlar eller finns det ett album som väntar?
Kalle: Vi ska släppa två singlar till i sommar och sen kommer vårt debutalbum i oktober.
När du säger debutalbum, slår ni ihop era singlar till ett album då eller har ni nya låtar till ett helt album?
Kalle: Idag släpper man ofta singlar för att skapa lite uppmärksamhet och sen bakar man in dem i ett album. Vi gillar väl inte den metoden jättemycket, men då vi inte släppt något innan så kände vi att det får bli så med vår första skiva. Däremot så kommer skiva nummer två antagligen att bli lite mer som förr i tiden. Några singlar och sen själva albumet. Vi har faktiskt redan börjat med den skivan.
Simon: Det finns fyra helt nya låtar på debutalbumet.
Kalle: Det blir ett tolvspårsalbum. Efter sommarens singlar har vi släppt åtta stycken singlar och så blir det fyra nya låtar.
Ni har känt varandra sen ungdomsåren….
Kalle: Vi har spelat ihop sen vi var tio år. Då hade vi vårt första band ihop och sen har vi följts åt i olika sammanhang. Vi gick även högstadiet och gymnasium med musikinriktning tillsammans. Efter det gick vi lite skilda vägar efter gymnasiet för då pluggade vi på olika orter. Jag fortsatte på musikhögskolan med att läsa klassisk musik under många år. Simon har läst komposition medan jag läste klassikt piano. För några år sedan så länkades vi ihop när vi skulle spela med Albin Lee Meldau. Utifrån det projeketet så har The Beautiful Swedes växt fram. Vi har haft en vilja att skriva, producera, sjunga och ge ut egen musik.
När ni började spela i tioårsåldern var det mer punk och rock som gällde då?
Simon: Exakt. Första bandet vi hade ihop var ett punkband som vi hade ihop med en vän. Sedan vandrade vi igenom en rad olika genres. Vi spelade reggae, blues, rock och klassisk musik. Sen så var Kalle med i soulbandet Magnolia. Jag har varit med i en hel del olika indieband här i Malmö. Men vi har alltid haft några gemensamma punkter inom pop som blev naturligt att utforska när vi kom fram till att vi skulle göra detta projekt. Då hamnade vi i den hemmasnickrade termen retropop. Det finns influenser från 60, 70, 80 och 90tal.
Och är då ABBA och Tom Petty något av era husgudar?
Simon: Ja, verkligen. Vi ser upp till Björn och Benny som låtskrivare.
Kalle: Paul McCartney och John Lennon är stora förebilder. Vi har den klassiska musiken väldigt starkt och den figurerar i bakgrunden. Det ger nåt slags helhetstänk till vårt poptänk. Vi lyssnar utifrån, med distans, då vi inte känner oss bundna i nån musikalisk identitet. Vi har spelat i så många olika stilar så vi känner oss fria. Det är lite med glimten i ögat som vi säger att vi är arvtagare till ABBA. (skratt)
Simon: Det låter lite som storhetsvansinne. (skratt) Och det kanske det är också.
Kommer man att märka av de olika stilarna i era nya låtar?
Kalle: Vi har börjat lite försiktigt med klassisk bandsättning. Vi har kört med gitarrer, bas, trumma och några låtar är bara piano och gitarr. Jag har en känsla av att på album nummer två kommer soundet vara större. Kanske redan på första skivan på de låtar som vi ännu inte släppt.
Simon: Lite annan typ av produktion på de låtar som återstår skulle jag vilja säga. Om man lyssnar på ”Sometimes I Wonder” så hör man redan att det låter lite större än det gör på de tidigare låtarna. Sen så tycker jag att det växer sig fram en tydligare rocklinje och en ganska tydlig folklinje (singer-songwriter). Men sen har vi en ganska stark musikalliknande linje som påminner väldigt mycket om ABBA. Alltihop är väldigt poppigt.
När man gör en singel så kan man låta den dra iväg åt något håll, men när man gör ett album så kanske man på nåt sätt vill att låtarna hör ihop. Är det svårt att tänka så?
Simon: Vi har pratat en hel del om det. Det är lite knepigt. Som Kalle nämnde innan så är den här metoden att slå ihop så många singlar är kanske inte det optimala för oss.
Kalle: Till första skivan så har vi testat oss fram lite genom att vi har varit i olika studios. Vi gör i princip allt själva och då har vi märkt att vi trivs rätt bra med den rollen. Det blir alltmer att vi själva lägger bas och trummor själva, men på första albumet har vi haft två medmusikanter. Så jag tror att det kommer bli en fin enhet ändå på första skivan för låtarna funkar bra med varandra. Mycket handlar om att man hör att det är samma röster och låtskrivare, så jag skulle ändå säga att det hänger ihop.
Simon: Jag kan tycka att även om låtarna får vissa sound så tycker jag ändå att de har liknande känsla i sin utformning och hur de är skrivna. Vi har testat att lyssna på alla låtarna och diskuterat ordningen de ska ha och vi tycker att det känns bra.
När ni nu har så många låtar blir det inte så att man funderar på vilken som ska bli nästa singel?
Båda: Jo absolut!
Kalle: Det har varit så, men det har fått bli lite i takt med vilka som blivit klara faktiskt. Jag tror att till nästa skiva kommer det bli tre singlar och sen släpps hela skivan.
Simon: En av våra starkaste sidor är att vi är rätt snabba på det här, det kommer ganska lätt till oss har vi märkt. Två skivor om året, det hoppas jag vidhålla ett tag. Det är säkert i överkant, men då kanske det blir ett album i alla fall. Eller ett och ett halvt. (skratt)
Ni lär ha återfunnit varandra av en slump i popvärlden, vad var det som hände?
Simon: Vi blev tillfrågade efter att Albin Lee Meldau slutade i soulbandet Magnolia för att satsa på en solokarriär. Någonstans efter det så flyttade han ner till Malmö och då träffade han mig och nämnde att han höl på med att sätta ihop ett nytt band. Det var på den vägen som jag och Kalle hamnade i samma kompband igen efter många års uppehåll. Vi har varit vänner under hela tiden så det är inte så att vi helt plötsligt såg varandra från ingenstans.
Hur gör ni när ni skriver låtar? Skriver ni text och musik ihop eller var för sig?
Kalle: Vi skriver klart allt tillsammans. Ofta så har nån av oss en låtidé som sen färdigställs av oss båda. Sen så har vi upptäckt att när vi jobbar med texterna och låtformen så har vi hittat ett bra flöde. Vissa låtar har vi gjort från grunden ihop. För andra har det varit så att man har haft en ganska tydlig låtidé som den andre har fått ta del av och varit med i slutproduktionen. Det är väldigt högt i tak vilket kommer sig av att vi har känt varandra så länge.
Simon: Mycket är tillåtet.
Och man törs gå och peta i varandras grejer…
Kalle: Vi har inte hållit på så länge med detta. Vi började skriva några låtar ihop för nåt år sen. Dessförinnan skrev vi några punklåtar ihop för ca tjugo år sedan. Därför känns det som ett ganska tidigt skede av nuvarande låtskrivande. När man skriver låtar ihop så är det mycket av att man måste våga blotta sig lite. Att skriva en låt är väldigt personligt för många, men det finns en humor i det vi gör så vi tar det inte så personligt.
Simon: Det kan låta knepigt att en låt inte är personlig för oss, men vad vi menar med det är att det alltid finns ett utifrånperspektiv. Bara för att man själv känner väldigt starkt för nånting måste inte betyda att det är så bra som det kan bli och att det uppfattas så från andra. Behöver inte betyda att kommunikationen ut till publiken kommer fungera bara för att man själv känner och lierar sig med låten.
Antar att ni plockar inspiration från olika genres, men är det så att vi lyssnare inte kan höra var ni fick den ifrån?
Simon: Det kan nog vara lite olika. I vissa grejer kan man nog ganska tydligt höra var det kommer ifrån och det är vi ganska medvetna om. Då vill vi anspela på det. Sen så finns det också en hel del inspiration som jag tror att man inte alls hör var det kommer ifrån. När man sitter i studion kanske man kommer att tänka på ett klassiskt stycke eller västafrikansk musik, något vi båda är haj på och kan ha som referenser.
Vilken var den första skiva som ni köpte själva?
Kalle: Jag minns att jag var lite sen med å köpa skivor. Dels så hade mina föräldrar ganska mycket skivor. Men jag tror att min första skiva var Made in Japan med Deep Purple.
Simon: Samma för mig. Det fanns mycket musik hemma. Tror att det var Lenny Kravitz – Are You Gonna Go My Way?
Kalle: Kan även ha varit Sex Pistols – Nevermind the Bollocks.
