Lennie Normans nya uppgraderade humorshow ”Gubbvarning Live 2.0” gästar 21 orter runt om i landet. Med nytt material fortsätter Lennie att skärskåda tiden vi lever i och tar tempen på samtiden. Första upplagan av Gubbvarning gjorde jättesuccé och spelades för fullsatta salonger med 111 föreställningar i bagaget hyllades showen till skyarna av både publik och kritiker.
Hur känns det när man närmar sig premiären för en turné?
Det gäller att skjuta ifrån sig det så ofta man kan. Man lever i det dygnet runt en vecka innan. Men jag är ganska bra på att släppa det då och då. Sen när det är dags så går jag in i det för jag är en person som vill jobba ganska intensivt och turnén är ganska intensiv. Jag gör 23 städer på en månad och sen känns det skönt att vara ledig efteråt. Jag har inget problem med att jobba väldigt mycket och inte några problem med att vara ledig väldigt mycket heller. (skratt) ”Människan är av naturen lat”.
Då är det skönt att jobb och ledighet inte är som två motpoler likt yin och yang.
Det är härligt att kunna göra både ock. Jag älskar att vara intensiv och jag älskar att ta det lugnt.
Hur blev det för din del när pandemin slog till? Måste ha blivit väldigt lugnt under en längre tid.
Det var tvärstopp. Jag jobbar bara med live-grejer. Inga TV grejer, något skådespeleri och jag skriver ingen musik så jag hade inget att göra. Jag brukar få frågan om jag inte skrev något material under tiden, men det gick ju inte heller att göra för man visste ju inte vilken verklighet vi skulle komma ut till. Man måste skriva lite i närtid till det man gör. Innehållet behöver inte vara i närtid, men känslan och valet av ämnen måste vara i närtid. Det enda som var bra med den förbannade pandemiinlåsningen var att jag insåg att pensionärslivet är ingenting för mig. (skratt) Jag blir tokig av att bara sitta still. Min fru är dessutom van vid att jag åker iväg på turnéer ganska mycket så under pandemin kom hon fram till att tiden som jag är borta är vad hon kallar för kvalitetstid. En tuff sågning. (skratt)
Det är lite du och Rolling Stones när det kommer till att inte ge sig?
Precis! De är mina husgudar också, så det passar bra. Jag har alltid Mick Jagger som rättesnöre. Om han 79 år kan hoppa omkring på det sätt som han gör, då ska väl jag som är sex år yngre orka stå och prata.
Du har aldrig försökt att få spela bas med dem?
Nej, men jag skulle aldrig ha tvekat en sekund om jag hade fått frågan. (skratt) Om jag så skulle ha suttit och övat dygnet runt så skulle jag ha tackat ja. Keith Richards, Charlie Watts, Ron Wood, Mick Jagger and Lennie Norman. What the fuck happend!? (skratt)
Vad jag har förstått så har du tidigare hämtat material från dina böcker till dina shower, gör du tvärtom den här gången?
Så har det varit, men den här gången så gör jag inte så att materialet samlas till en bok. Däremot kan man säga att böckerna och första ”Gubbvarning” föreställningarna utgick mycket ifrån tesen att det är roligare att glädjas över att få leva länge istället för att gräma sig över att bli gammal. Det var mycket skämt om kroppens förfall. Nu är det mera så att jag kommer att prata med publiken, som trots allt är mestadels över femtio år och som har varit med ett tag, om hur grejer har förändrats. Mycket har förändrats till det bättre, vilket är självklart, men det finns grejer som förändrats till det sämre. Att göra komik av detta kan jag inte göra med en ung publik på Norra brunn för de vet ju inte vad jag snackar om när jag pratar om 70talet osv. Men vi som var med på 60, 70talet kan ha kul åt förändringarna som skett. Plus att jag för en gång skull ska berätta en hel del gamla musikerminnen och musikerstorys från förr. För min tes är att musikanter är det roligaste folkslag som finns. Och jag tror att det beror på att de kan mest av alla i underhållningsbranschen. De här musikerminnena har jag kunnat testa i smyg utan att mina bekanta uppfattar att jag testar material på dem. (skratt) Garvar gästerna på en middag så garvar nog publiken också.
De du umgås med är väl inte så långt ifrån din publik?
Nej, alla människor är lika. Det finns ingen skillnad. Det är bara några härskare runt världen som är annorlunda i huvudet. När Robert Kennedy hade blivit mördad var det nån som sa till mig: – varför är det bara de goda politikerna som blir skjutna? Nån annan svarade: – de onda politikerna har de goda emot sig, men de goda har de onda emot sig. Och det ligger en viss sanning i detta.
Är dina barn stolta över att ha en far som är komiker?
Lite osäker på det. Jag har ett barnbarn som pratar tre språk,bor utomlands och han presenterar mig med orden: my grandpa is a joker. Det är snäppet efter clown.
Men i Batman finns en känd Joker.
Gör bara så ont att skära upp mungiporna. För vissa komiker är väl det enda chansen för att få folk att skratta. Då ser det åtminstone ut som att de ler i alla fall. Jag ska inte säga några namn.
I pressreleasen stod det att du var lite argare och bittrare, men med glimten i ögat.
Det är ungefär på det här sättet som vi har pratat på under intervjun. Det är den sortens bitterhet och ilska. Jag höll på att säga att det är inge illa ment, men det är det visst även om jag försöker presentera det lite trevligt. (skratt)
Tycker du att det är lite för lite av den sortens humor idag? Mycket som serveras är ganska slätstruket.
Det är slätstruket och för skämtbaserat. Man är rädd för att svensk standup kommer att gå vilse. Det känns som att alla i svensk standup letar skämt. Man försöker hitta en punchline. Skit i punchlinen, berätta saker istället. Uppför er som ni gör i sällskapslivet. Låt konversationen gå på så brukar det lösa sig. Jag minns vad Jerry Lewis sa när han blev intervjuad på senare tid om hans och Dean Martins enorma framgångar i början på 60talet. Journalisten frågade vad de hade för skämt och då svarade Jerry med orden: we didn´t have any jokes, we were funny. Det tycker jag är essensen av komik.
Det är mer att man levererar i stunden än att man tänkt ut allt i förväg?
Man ska inte tro att man kan improvisera i trettio minuter, men däremot får man inte låsa sig vid sin tanke. Utan man måste vara fri i sin tanke. Man planerar skelettet och vet att skelettet kommer att hålla. Sen får man bygga på vartefter, men man kan gå tillbaks till skelettet om det ramlar av nån hand här och där. (skratt)
Tänkte på Monty Python som inte alltid hade punchlines.
Nej, precis. Det som man har skrattat mest åt är när man tänker efter saker som inte är ett skämt. Utan det är en sorts berättande.
Känner du av publiken?
Oh ja. Om jag har fått nån form av gudsgåva så är det att jag har fått en väldig social kompetens. Jag har väldigt lätt för att prata med alla sorters människor. Oavsett kön, ålder osv. Spelar ingen roll för jag har lätt att få kontakt. Och den kontakten har jag, om jag ska slå mig för bröstet, lyckats överföra till mitt scenjobb. Jag får jättesnabbt kontakt med publiken, vi känner väldigt fort in varandra och känner ett lugn. Därmed blir det som vilken konversation som helst och vi kan gå vidare.
Kan det även bli så att du läser av publiken och tänker att någon är banktjänsteman, nån annan sitter i kassan på Ica?
Nej, jag läser av publiken som en person. Publiken bildar en person för mig och precis som alla personer så har publiken sina brister och sina tillgångar, sin skönhet och sin fulhet. Så det värsta som kan hända mig är om jag jobbar på Norra Brunn som exempel och så är det helt plötsligt ett företag på 49 – 50 personer som bokat in sig. Då har jag en schizofren person framför mig. För företaget har en agenda och de andra har köpt biljetter för att ha kul. De i företaget ska ha kul inom företaget och många är inte intresserade av mig. Då blir det jättekonstigt.
Hur är det när man är ny i branschen?
Det här yrket är så fruktansvärt orättvist. Så till vida att de som är nya i branschen skulle behöva allt stöd som finns. När de kommer upp på scen så har de inte någon på sin sida för ingen vet vem dem är. De blir liksom misstänkliggjorda från början, även om publiken vill väl. De har en uppförsbacke medan etablerade komiker har det bättre förspänt. Folk köper biljetter till Johan Glans för det är kul att bara se honom. Vi som har fått oss ett namn har det så mycket lättare och den hjälpen borde man ha fått när man började en gång i tiden.
Men det är inte så lätt att ha med sig nån som får fungera som förband innan man själv äntrar scen?
Jag stötte ihop med Felix Herngren för ett par veckor sen på Mallorca. Vi har inte setts på ca tretton år och han glömmer aldrig när han var ”förband” åt mig 1990 -91 i Västerås. Han bombade totalt. Det går inte att beskriva. Efteråt så gick jag upp och gjorde braksuccé. Han sa att så fort han ser mitt namn så tänker han på den kvällen i Västerås. Jag svarade att så fort nån pratar om Felix så berättar jag om den där kvällen i Västerås. (skratt)
Hur känns det att gå ut på scen efter att någon bombat totalt?
Man lider med komikern, men man lider även med publiken. För publiken vill ju inte illa utan de har också fått lida för att komikern går fel. Sen fortsätter de ofta att gå fel under hela sitt framträdande. Så i det fallet så känner man faktiskt att man går upp och räddar kvällen lite grand. Sen får man ta det med den föregående komikern när man kliver av scen. Man får försöka linda in det, men inte i Felix fall för han kunde gott ha det (skratt). Andra kan jag ta hand om.
Det har ju gått rätt så bra för Felix ändå.
Eller hur. Han är otroligt begåvad när det gäller att göra sina TV – serier och filmer. Vet inte hur han är live längre.
TV är inget som du längtar tillbaks till?
Absolut inte! Jag hade lyckan att få vara med i princip de sista andetagen när TV fick vara fritt. När jag och Claes Malmberg gjorde Måndagsklubben 1995 till 2000 så var det direktsänt. Vi var absolut oförberedda för första två gångerna så var vi med på möten på söndagen inför måndagens program. Alla i redaktionen insåg att vi haglade kul grejer på söndagen för att sen på måndagen så tycker de att de upprepar sig så då säger de inte de kul grejerna. Så vi kom helt oförberedda varje måndag och så var det en timmes improvisation. Där vi sa allt möjligt skit. Jag har aldrig varit med om nåt så roligt. Gud vad det rördes om i grytan. Men så får det inte vara längre. Nu är allt tillrättalagt och det tycker jag är otroligt tråkigt. När jag försvarar Måndagsklubben så vill jag framhålla att när man satte sig ner för att titta som publik så visste du inte om det skulle bli en skittimme eller om det skulle bli fantastiskt roligt. Det blev aldrig lagom.
När tycker du att man blir gubbe?
Gustav Fridolin blev det väldigt snabbt och Keith Richard har undvikit det. (skratt) Det finns nog inget årtal på det.
