Sulo – sångaren i The Crunch lever pojkdrömmen…

Petter hade tidigare gjort en bok med titeln “Drömelvan”, om sina favoritfotbollsspelare (från tipsextra soffan). Han gjorde porträtt på sina gamla idoler helt enkelt.
Vi träffades på bokmässan och märkte att vi hade samma intresse för fotboll och musik och
sa att vi borde göra något ihop. En Drömelvan del 2, fast vi skulle byta ut fotbollsspelare mot musiker och då gärna de som man inte visste vart de tagit vägen, och så tyckte Petter att jag skulle spela in en låt med varje musiker på plats.

Ett förlag nappade, så vi åkte på en road-tripp under åtta dagar och gjorde fjorton porträtt.
Det resulterade i boken med ett tillhörande soundtrack. Jag spelade med Anton Robinsson, Jonsson, Robert Wyatt och alla möjliga.

Just nu är den med i en pledge-kampanj till nya Crunch skivan och så den går att köpa via The Crunch Community Music. Den finns endast på svenska men vi hoppas den blir översatt till engelska. Men då köper du samtidigt den nya Crunch skivan också.

Det började med att vi skulle ha en releasefest för boken. Vi försökte få över lite folk som finns med i boken till en liten konsert på releasefesten och då kom Terry Chimes, Dave Tregunna och Mick Geggus…
Terry hade inte spelat trummor på över tjugo år, inte spelat med Clash sen den 27 november 1982 då han spelade sista giget med dem. Det var på Jamaica och som jag förövrigt har på bootleg, ha ha, vilket är lite märkligt! Han sa att han inte skulle spela Clash låtar med oss heller utav av respekt för bandet och Strummer eftersom han gått bort. Så jag trodde det skulle skita sig, men då sa han att han skulle göra det för min skull. Så vi rev av White riot, Caribbean… Det var stort!

Och det var upprinnelsen till Crunch. Efteråt sa Dave: Ska vi inte bilda ett band? Hur då menar du? sa jag. Mick och så du och Terry på trummor. Terry kände att han var tillbaka och det var så det började och några månader senare skickade jag över tre, fyra demos till dem och det resulterade i debutskivan "Busy making noise"

Hon kom med under inspelningen av… Busy making noise.
Det var en duett som jag skulle göra med en annan tjej, men det blev inget bra.
Och eftersom jag spelat med Idde förut så dök hennes namn upp, Idde är ju bäst liksom!
Så jag lät henne sjunga den och vi gjorde första konserten, Idde hade aldrig spelat utanför Skandinavien. Så hennes första konsert utanför Skandinavien blev inför ett utsålt The Garage i Kensington med The Crunch…

Det var då polletten trillade ner för mig, vilket band jag fått ihop!
Alla dessa musiker var ju mina barndomsidoler som jag skulle “fronta” med, och med eget material. Vi avslutade konserten med Garageland, vilket är Chimes favorit Clash låt,
det var början till allt det här och nu är vi inne på andra skivan. Det går alltid undan i min värld!

Ja, ja självklart!

Ja så är det även idag. East end som Terry och Mick kommer ifrån, har varit fattigaste delen av England i fyrahundra år. Det är lite skillnad på svensk och engelsk musik på så vis, särskilt när det kommer till punk. Engelsk punk är liksom Premier League, svensk punk som Allsvenskan.
Så stor är skillnaden ungefär. Mycket handlar om att de spelar för sitt bröd.
Sverige har väl haft orättvisor, men aldrig spelat på liv och död som dom. För dom var det deras chans ut ur misären. Jag blir lite chockad över vilken otrolig energi dom har i hur de spelar, hur de levererar liksom, fastän de är äldre än svenska…
Jag menar vad har vi i Sverige? Thåström, ja det är väl han.

Fast hans kända låt “Du ska vara president” är ju full av basgångar från Clash.
När Ebba kom med första skivan kom Clash med London Calling så det var en viss skillnad på hur snabbt utvecklingen gick.

Ja, vi blev inbjudna till att göra den där pledge, det är flera band som gjort det, vi gick på ett möte med dem och frågade hur det gick till. Man riktar sin musik så man når rätt målgrupp, så vi sa att vi gör ett test och ser hur det funkar. Vi har fått en ganska bra following på kort tid.
Anledningen till att vi spelar på den här filmen är att det fyller en funktion med vår musik.
Det finns inget band som låter så (som vi). Det är nog därför det har gått så pass bra för oss hittills.

Vi har en releasefest den 29 april tror jag det var, i London. Sen får vi se om vi hamnar i Sverige.
Sverige känns som… kanske kan det funka, vi har ju vurmat för… mycket retrosökande då det gäller hårdrock, men punken har inte förvaltas lika bra.

Vi blev bjudna till Rebellion i Blackpool på världens första punkfestival där vi spelade, där var det knökfullt. Charlie Harper i UK Subs kom fram och beklagade sig och sa att det var synd att vi spelat samtidigt så han inte kunde lyssna på oss. Det var stort!

Det är alltid en skillnad. Den största skillnaden tror jag är att vi vet hur vi låter. Då kan man skriva låtar efter det, hårdare är hårdare och softare är softare. Bättre dynamik. Vi har lyckats göra en bättre andra skiva än den första rent låtmässigt, vilket jag kan säga då det är jag som är låtskrivare, ha ha! Jag är väldigt stolt över att jag lyckats göra och förädla soundet och gjort det till det som vi är bra på. Vi spelar power-pop-punk. Men inte den typen som Hellacopters kör, utan mer den engelska sorten. Nu säger jag vi engelska men jag är naturligtvis svensk.

Det var en incident i studion då Dave sa: det där ackordet kan vi inte ha, we are brittish for fuck sake! Men jag är ju svensk, det är du inte alls det... sa Dave då.

Till hösten, i oktober åker vi ut i England som jag vet. Till sommaren blir det festivaler. Sverige har vi inte riktigt planerat in, men det blir ner till Spanien under hösten också.
Vi har fått många förfrågningar från alla håll och kanter. USA och Sydamerika, men det är det jag vet i nuläget.

Katastrof i Sverige! Vi har så bra Internet uppkoppling!
Det leder till dålig kvalité. Får man inte in pengar på skivorna eller på musiken kan du inte heller lägga pengar på produktionen. Gud ske lov har de sämre uppkoppling i England, USA och Tyskland så att där är fortfarande den fysiska försäljningen stor jämfört med Sverige.
Här har vi mycket nedladdat, Sverige har en hel generation som växer upp och lyssnar på musik genom telefonerna. Då blir ljudet lidande. De vet inte heller vilken artist de hört när det streamats.
Det blir inte alls det samma som med fysiska skivor, jag tror inte ett dugg på det.
Jag har inte Spotify kan jag stolt säga. Nej man ska köpa skivor! Jag köper både CD och vinyl och det kommer jag fortsätta med. Jag laddar inte heller hem böcker, utan jag läser dem i bokform.
Det är min grej!

Bandet The Crunch består av frontman/låtskrivare Sulo Karlsson (Diamond Dogs), basist Dave Tregunna (Sham 69, Lord of the new church), gittarist Mick Geggus (Cockney Rejects), trummor Terry Chimes (ex Clash, Black Sabbath, Generation X) och på keyboard och sång Idde Schultz (ex. Docenterna).

Vi på svip.se tackar Sulo för att vi fick ta del av hans tid och hoppas på att få återkomma då vi vet att han har många järn i elden utanför bandet The Crunch.