Ola Aurell är ute för att skola Svenska folket

Jag höll på med en massa olika saker som teater, improvisationsteater, skrev lite texter åt andra som gjorde musik och till slut tyckte jag att jag hittade ingen som kunde sjunga det jag gör. Så då lärde jag mig att spela lite hjälpligt. I 25-30 års åldern. Då testade jag att stå på scen och sjunga låtar och då märkte jag att jag är en lite fjantig person som får folk att skratta. Då blev det mer roliga låtar... Jag blev nån slags sjungande komiker.

När jag började göra låtar så tänkte jag att det skulle vara lite ironiskt. Lars Demian spåret. Inte renodlat roligt hela tiden. Men när jag väl gjorde låtar som folk skrattade åt tyckte jag att det var roligt. Då bestämde jag mig för att jag är komiker.

Det är kul med direkt respons. Det händer att man har gjort något mer allvarligt eller en fin låt, men då känns det för mig väldigt ödsligt när publiken bara sitter och klappar utan att skratta. Då vet man inte vad de tycker. Jag gillar att ha direkt respons.

Jo vars. Men jag hart ingen jättestark drift för det. När jag var yngre var jag inne i ett sånt där typ, lätta mitt hjärta och berätta om mina inre grejor / tankar / känslor. Det känns som att det har nötts ner rätt så mycket. Det är roligare att kommunicera med publiken och inte vara så fokuserad på sin inre sanning. Jag har upplevt att när jag försöker vara lite allvarlig så blir det lätt lite gnälligt. Försöker jag vara rolig så kommer det med lite allvar i det som är mer äkta på något sätt.

Det var med sång. Det mesta som jag gör är det en traditionell trubadur gör. Snackar med publiken, berättar något litet lustigt och spelar roliga låtar. Sen är fokus på att det ska vara roligt och drastiskt. Att jag fick vara med där var för att han som höll i det hade sätt mig på en liten klubb i Stockholm och märkte att folk skrattade mycket. Då tänkte han att det här borde man kunna tjäna pengar på. Ha ha.

Jag improviserar normalt sett inte i mina sånger då de är färdigskrivna. Jag jobbar emellanåt med improvisationshumor men då är det ett separat koncept. Men det händer att jag slänger in improvisationsnummer i min akt. Jag har gjort improvisationslåtar, eller moment i låtar, sen i mellansnack med publiken blir det självklart.

Precis, det är tanken. Det som inte hanns med i läroplanen. Jag är i grund och botten en nördig person så jag tycker om att lära mig meningslösa saker och även berätta om dem. Jag har många låtar där jag försöker berätta om nånting. Hur det fungerar med alkohol på olika sätt eller den skandinaviska historien. Så nu tänkte jag att nu bejakar jag det helt och hållet och så undervisar jag. Det kommer att bli jättefestligt.

Delvis. Jag testar på plats också. Jag har några låtar som har lite finska referenser som jag kanske kör extra mycket då. Men Finlands svenskar tänker väl att jag sjunger lite långsammare. Jag kan sjunga nästan vilken utnött Cornelius eller Taube låt som helst så blir det helt magiskt, för de sjunger på ett annat sätt.

Inte så mycket egentligen. När jag började sjunga så gillade jag mer de dramatiska sångarna som Cohen och Dylan för att de skriver coola texter. Men de är mer coola vilket är långt ifrån mig. Sen gillar jag Brell och den dramatiska teatraliska skolan. Det ligger nära mig då jag har teater som ingång. I början gjorde jag nästan parodier på Brell. Det var allvarligt och mustigt fast jag var en fjantig person. Nu vet jag faktiskt inte. Det finns de som gör humormusik tex Steven Lynch i USA som vissa jämför mig med. Sen finns det en tradition i Sverige som jag lyssnat på. Karl Gerard, Povel Ramel, Bellman och Hasse och Tage. Men det är inte så att jag vill vara som dem utan mer att jag lyssnat igenom deras låtar och tycker det är kul att det finns en tradition.

Inte på det där sättet som när man är liten och har en idol. Som när jag tittade på You Tube klipp på Brell och tänkte: jag måste ha såna där armar. Ha ha. Nu är det inte på samma sätt. Här om året satt jag och lyssnade på gamla pamfletter, 20 tals låtar med märkliga rim och texter. Men det är inte så att jag vill vara Ernst Rolf, utan jag tycker det bara är festligt och fascinerande.

Jättemycket. Men det är nog en av de saker som gör att jag håller på med det här. Jag är så socialt missanpassad så det blir en laddning att gå upp på scen. Det blir som en drog. Från början var det så att jag skakade innan jag gick ut på scen. Sen började det om när jag började med musik på scen, då var det väldigt farligt. Jag har alltid skämts för min röst, hur jag ser ut och att jag håller på med musik. Jag tycker det är mer spännande att ställa mig inför 30 personer och möta dem än att spela i radio eller tv. Vilket är större på något sätt, men där finns inte samma laddning.

Jo, men man får gå in i det och då blir det en förlösning. Nu finns det dem som ökar på sin scenskräck med åren, men för mig är det inte så. Jag är väldigt cool nu. Jag förbereder mig mentalt och sen är det bara att gå ut och köra. Då kickar det igång. Improvisation är inte alls farligt för att man kan inte förbereda sig på samma sätt. Man kan inte tänka igenom att man måste göra rätt texter utan det är bara att gå upp och se vad som händer. Jag tycker det är värre att ha en förberedd monolog. Då kan man gå och oroa sig över om de inte kommer att skratta eller om det blir fel. Ibland triggar jag igång mig själv för att gå upp i varv lite grand. I början drack jag ett eller två glas vin innan jag vågade ställa mig och sjunga. Men till slut kom jag på att det inte behövdes.

Oh ja, absolut. Det är inte lika sårbart när man sjunger. Nu tycker säkert en del komiker att det är lite fuskigt. Men skulle det bli så att folk blir tysta eller inte går igång på det, så står man ju bara och sjunger för dem. Drar du skämt och här kommer en punchline och ingen skrattar så kan det bli plågsamt på ett annat sätt. Det värsta är när man har börjat sjunga och publiken inte fattat att de ska lyssna på det för deras samtal är viktigare så de babblar på. Då blir det som jag gör jättedåligt, jag blir en som bara trallar i ett hörn. Det har jag varit med om några gånger. Jag kan leva med det, men det är tragiskt kan man säga. Sen ibland kan det bli lite roligt. Jag var på en fest nyligen där man innan sagt till mig att det är högt i tak och de kommer älska allt som du sjunger. Och jag sjöng om katter och det var någon tant som avbröt med orden: nej, jag tycker inte om det här. Så jag fick sluta och började sjunga om Danskar varpå en dansk kvinna inte tyckte att det föll henne i smaken. Det kom upp en tårtgaffel på scen och folk skrattade. Så jag fick sjunga något annat men de tyckte det blev en rolig lek att säga att jag inte fick sjunga om det jag sjöng om. Då fick jag bara sjunga färdigt hälften av mina sånger. Det var lite bisarrt.