Robin Trygg – målet är toppen…

Jag flyttade till Korsika strax efter gymnasiet och började jobba där. Jag hade aldrig klättrat tidigare. Jag spelade mycket fotboll när jag var yngre. Men av en slump så var det folk som jag lärde känna som klättrade. Jag följde med, jag var usel på det men tyckte det var riktigt kul. Så sen när jag kom hem till Sverige så berättade jag för min ett år yngre lillebror, som gör precis som jag säger, att Kilimanjaro vore ju häftigt!. Det berget kunde man gå uppför så det skulle inte vara så svårt. Men det var det ju.

Nej. Utan sen har det rullat på. Det har blivit högre och högre berg. Jag tog ett steg i taget och lärde mig använda ishacka och stegjärn osv.

Inte alls. Så det här har varit en helt ny värld för dem att sätta sig in i.

Absolut. Det är en av de större delarna, den viktigaste av delarna. Jag har väl aldrig egentligen gett mig in på sånt som jag inte känner att jag behärskar eller klarar av. Inför Cho Oyu turen så avsatte jag fyra år för att kunna genomföra det på ett säkert sätt. Oftast när man pratar om en bestigning så tänker folk bara själva expeditionen. De två månaderna som man är borta. Men det ligger otroligt mycket träning och förberedelser bakom.

Jag skulle nog säga att större delen är mental. Jag tränade otroligt hårt inför den här turen. Musklerna som jag tränat upp försvinner ändå efter ett tag. Jag gick ner femton kilo under klättringen. Så det mesta är mentalt. Att verkligen ha bestämt sig och vända eller fatta ett beslut när man är så nära målet om det blir för farligt.

Nu för tiden har du rätt så bra väderprognoser, även om du inte kan vara säker till 100%. Jag har alltid gjort så att jag har tagit in flera rapporter. Så man kan sätta ihop dem och när det ser bra ut på samtliga då försöker jag köra. Men visst har man ibland hamnat i dåligt väder och det har inte varit kul.

Ja, kallt och blåsigt. Som den här gången då jag försökte utan syrgas på Cho Oyu . Jag kom upp till ungefär 8000 meters höjd när fyra av mina fingrar blev svarta på grund av förfrysning. Då fick jag lov att använda syrgas till slut i alla fall.

Precis. Hade det här varit när jag var yngre så hade jag nog fortsatt ändå eftersom jag bestämt mig för att göra det utan syrgas. Men när man blivit lite äldre och prioriterar annorlunda valde jag ändå att använda syrgasen. Nu gick det bra och det är jag glad för i efterhand. Så man har nog mognat lite grand.

Väldigt mycket, speciellt på Everest. Vi klättrade först på Cho Oyu vilket var jättehäftigt för där var vi i stort sett ensamma på väg upp. Där fanns inga fasta rep för ingen hade klättrat där på ett och ett halvt år. Det kändes som en ny tur. Otroligt vackert. Och så kommer man till Everest sen där det var raka motsatsen. Otroligt mycket folk, gamla klätterrep och väldigt många som inte riktigt kunde klättra eller visste hur man hanterar sin utrustning. Det är en hel industri på det berget som inte finns på något annat berg. Mycket av charmen försvinner på grund av det.

Det var jag och min kompis Chhiring som är väldigt rutinerad. Han är uppväxt i en bergsby i Nepal på 4200 meter.

Ja, från Nepal och Tibet.

Man får vara snabb där och flåsa när man är klar, ha,ha. Men det är vackert det också.

Då tar vi oss upp så nära berget som vi kan komma utan att börja klättra. Du kommer till baslägret där alla expeditioner utgår ifrån. Det är en sjutton dagarstur. Det man gör först är att man landar i Kathmandu, Nepals huvudstad, och tittar på olika sevärdheter där. Sen flyger man med ett litet propellerplan till en liten by som heter Lukla. Man landar på en klipphylla. Sen blir man hämtad av jakar och bärare. Sen vandrar man hela vägen upp till Everest och sover i sherpabyar. Då är även Chhiring med vilket är kul då han är uppväxt i området och pratar språket. Turen har blivit utnämnd till en av världens vackraste vandringsleder. Vilket jag skriver under på.

Du behöver inte ha någon kunskap sen innan. Det är ingen klättring alls utan enbart vandring. Du bör vara van att vara ute å gå. Men du behöver absolut inte vara någon stålmannen.

Nej, nej. De brukar vara nöjda. Det är högt. Däremot har vi de två senaste gångerna hyrt helikopter och flugit över isfallet och man såg lägren och toppen på Everest.

Prusikslinga är en repslinga som du kan knyta. Jag har flera sådana slingor. En har jag karbin på utsidan som jag kan sätta fast i de fasta repen. För skulle man mot förmodan när man klipper ur jumaren, vilket är ett handtag som du har på repet och kan mata uppåt men det låser neråt. Så skulle du ramla så hänger du i det där handtaget.

Precis. Men ibland måste du ta loss jumaren för att byta rep och då har man även en annan säkring så man hela tiden sitter fast. Jag ramlade igenom en spricka på Cho Oyu . Jag hade väldigt duktiga människor runt omkring mig som kunde hjälpa mig upp. Men säg att man skulle vara själv, då måste du kunna klättra upp i repet som du sitter fast i. Då använder man sig av en prusikslinga och ställer sig i den. Man har två slingor och lägger över vikten på de olika slingorna och matar dem uppåt. Så det finns många användningsområden för prusikslingorna.

Jag har inte hittat något än. K2 som ligger i Pakistan tror jag är otroligt vackert och utmaningen tilltalar mig. Men efter i år känner jag mig väldigt nöjd med Everest.

Naturupplevelsen är en del av det. Sen självförverkligandet. Jag var väldigt blyg och tyckte det mesta var läskigt när jag var liten. Sen har jag försökt att utmana mig själv. Nu när man ser tillbaks på mina resor och då jag har fått uppleva så mycket, träffat otroligt mycket människor och lärt mig mycket. Inte bara själva klättringen utan även att bo i andra kulturer och träffa människor som man tror är så olika en själv, men man upptäcker fort att man är rätt så lika. Det är ett väldigt socialt jobb. Många tänker sig bergsklättrare som eremiter, men jag tycker om att umgås med folk.

Precis. De kostade mig en halv kind. Jag fick en rejäl blemma på kinden. Då jag fick stå och vänta lite. Men det ser snyggt ut.

Chhiring som jag klättrar med är väldigt troende. Han tror att inuti alla de här höga 8000 meters bergen bor det gudar. Innan du ger dig upp på berget eller guden så ber du om lov. Då bygger man en stenpyramid och sätter en stång i den. Sen fäster man en massa nepalesiska böneflaggor på stången som sticker ut åt alla håll. Sen sitter man med en lama och ber i olika lång tid. Sen får du ett rött band knutet runt halsen som ska visa att du är välsignad. Nu har jag gjort det här så många gånger och det har gått bra. Så då fortsätter jag med det. Dumt att bryta med ett vinnande koncept känner jag. Men det är otroligt häftigt och vackert när du är i de storslagna miljöerna. Jag förstår fortfarande inte så mycket av det som sägs utan jag gör det Chhiring gör.

Verkligen. Nu är jag ambassadör för ett projekt som heter Saving Everest som startade 2011 då berget rensades på sex eller sju ton skräp. Allt togs ner till baslägret på sydsidan, men då återstod problemet hur vi skulle bli av med det därifrån. Då kom sherpas på att vi gör souvenirer i form av konstverk av det här och säljer det till turister. Då får vi både in pengar till det här projektet och så bär de med sig skräpet så vi blir av med det. Tre souvenirer / konstverk togs till Sverige och såldes för rätt så stora pengar.

Svip.se tackar för att vi fick ta del av Robin Tryggs tankar och ser avundsjukt på bilderna och längtar oss dit.