Richie Ramone – legenden som vägrar ge upp

Jag började som trummis från det att var åtta år. Så jag har spelat trummor i 52 år.

Trummor är min första kärlek. Men jag brukade sjunga när jag följde med till kyrkan. Jag sjöng under hela min uppväxt i olika band, så det känns naturligt för mig. Jag uppskattar både och. Anledningen till att jag inte har ett band med en sångare är för att jag skriver sånger om personliga saker och upplevelser. Vem skulle bättre kunna sjunga en sång med känslor som kommer från mitt hjärta förutom jag själv? Därför sjunger jag sångerna själv. Anledningen till att jag inte spelar trummor under hela showen är för att där blir en separation från publiken. Du kan inte både spela trummor och sjunga hela tiden, utan du behöver komma ut och mingla med publiken. Du måste interagera med publiken för att komma dem nära, istället för att sitta bakom muren av trummor hela kvällen. Det skulle bli tråkigt.

Ja. När jag var 18, 19 år, tiden innan jag blev med i The Ramones så flyttade jag till New York City. Bodde hos vänner. Vi hade inga pengar. På nätterna gick vi ut på nattklubbar och folk som drack lämnade sina drinkar när de behövde uppsöka toaletten, gick för att dansa och då tog vi deras glas och drack ur dem. En natt började jag känna mig konstig. Vad var det som hände? Jag mådde dåligt och funderade på om jag skulle åka till lasarettet. Drinken var spetsad med LSD. En hallucinogen drog. När jag förstod vad det var så var det ok. När du får en drog och inte vet om det så är det en väldigt skrämmande upplevelse. Så det är från den historien som låten kommer ifrån. När jag kom med i Ramones ett antal år senare berättade jag den historien för Dee Dee Ramone och han sa att jag borde skriva den låten. Så jag skrev låten och den blev en av topp 20 av Ramones alla låtar. Så det känns coolt att ha gjort det.

Singeln ”I Fix This” baseras på det som hände på senaste turnén i Sverige för två och ett halvt år sedan. Det var många som sa, jag fixar det och menade att de tar hand om det hela. Jag fann det så intressant så jag var tvungen att skriva den låten. Det var första gången som jag hade hört den frasen.

Efter att jag lämnat Ramones 1987 flyttade jag till Los Angeles, spelade i några olika band. Men inget blev bra så jag slutade spela i nästan tio år. Sen ville jag komma tillbaka och göra något annorlunda. Så jag arrangerade ett orkestralt stycke baserat på West Side Story. Det blev några shower med det vilket gav mig ett tillfälle att spela trummor på ett annorlunda sätt. Det här var mer jazz och trumsolon. Det var riktigt kul att göra.

Nej, det finns lite på YouTube som du kan titta på. Jag kan inte spela in det då jag inte har skrivit låtarna. Det var Leonard Bernstein som skrev dem och jag gjorde bara mina egna arrangemang till dem. Det var tio låtar på tjugo minuter där alla låtar går i varandra. En orkester på 90 personer och en trummis var en riktigt rolig upplevelse. Jag skulle vilja göra det igen, men just nu trivs jag med att spela med mitt band.

Nej, det skulle bli mitt nästa stycke. Skulle jag nånsin göra något liknande igen skulle det vara i en tid då det är för ansträngande med en hög energisk punk show. Förhoppningsvis kan jag återvända till det då jag gillar det också, men att spela trummor och sjunga tar mycket energi från dig. Med James Bond har du vacker musik som inte behöver någon sångare för alla känner igen melodierna. James Bond var cool. Nyligen när jag var i England så var det för första gången som jag körde på fel sida av vägen. Jag sa hela tiden till bandet, Bond, James Bond i bilen. Kopplingen sitter till vänster så du måste växla med den hand som du normalt styr med. Det var kul.

Skriva musik för en orkester? Nej.

Låta mitt band spela framför en orkester finns inte i mitt sinne. Jag kan inte spela ihop med hela orkestern. Skulle mer kännas som att de var i bakgrunden. Jag vill vara en del av musiken. Så jag skulle aldrig ställa mitt band framför en orkester. Man ska aldrig säga aldrig men jag tror inte att det skulle funka för mig. Det var lite kul när jag gjorde de orkestrala framträdanden för då kom inga Ramones eller rock fans dit. Det var en helt ny typ av publik, det var politiker, domare och den sortens folk. Det var kul för dem ser jag inte på mina vanliga shower.

Oj, jag vet inte. Min första 45varvare kan ha varit The Young Rascals. Kan inte minnas helt säkert vilken min första skiva var. Det var i senare delen av sextiotalet. Min fem år äldre bror Lennie hade en stor skivsamling. Jag var utsatt för alla sorters musik. Så det var inte så att jag som tioåring bara lyssnade på rock´n´roll. Jag kan minnas Led Zeppelin 1 och 2 med John Bonham. Att som barn lyssna på en av de bästa trummisar som någonsin blivit född är ett bestående minne.

Jag tror att den finns någonstans i bakhuvudet. Jag lyssnar till alla sorters musik, jazz, funk, fusion, rock och metal. Tror det är viktigt att när du växer upp, att pröva på alla instrument och det spelar ingen roll om det är en gitarr eller trummor, Och sen öva till olika sorters musik det behöver inte innebära att du kommer att starta ett band som spelar den sortens musik. Men att ha den sortens kunskap innebär att du kan tillämpa den på den musik som du spelar. Just nu spelar jag punkrock men jag har mer kunskap bakom mig. Jag är inte den sortens person som spelar och lyssnar på enbart en sorts musik. Lyssnar du på många sorters musik så blir du en mer komplett musiker. Du kan lyssna på countrymusik och fortfarande vara en rockmusiker. Countrymusik är kul att lyssna på pga av deras texter. Det är väldigt simpelt och de sjunger om att gå till baren och ta sig en whiskey och att vakna upp med en annan tjej nästa morgon. Jag tycker deras texter är riktigt kul även om låtarna är likadana. Sen finns det musik från Afrika, så det finns massor av olika sorters musik att lyssna till. Jag brukar lyssna till klassisk musik som Bach, Beethoven och Mozart. Det är väldigt avkopplande. Sen går det in i din hjärna någonstans, när du skriver musik är det inte nödvändigtvis så att du kopierar bitar, men det finns nånstans där ändå och kommer ut i någon form eller melodi.

För det första så är det likadant, du får ett skitigt omklädningsrum och vi spelar på sunkiga barer. Skillnaden är att när Ramones spelade så hade vi mycket större publik, roadies och ljudtekniker som tog hand om oss. Nu är vi mer ett gör det själv band, där vi får göra allt själva. Det är dyrt att hyra in alla dessa personer för att de ska göra jobbet åt dig. Ramones var ett mycket större band än vad jag är. Sen finns det ingen riktig skivindustri längre. Nu måste du spendera dina egna pengar, göra dina egna skivor. Jag ligger på etiketten DC-Jam Records som distribuerar mina skivor, men inget skivbolag ger dig pengar eller turnésupport. Allt det är borta. Och skivförsäljningen har fallit oerhört på grund av all gratis nedladdning. Van Halen kunde sälja 5 miljoner kopior förr medan de nu kan sälja 400 tusen kopior så är det en guldskiva. Det är en stor skillnad. Det är därför som du ser fler band ute på vägarna säljandes merchandise och spelar live. Det är enda sättet för dem att få några pengar nu för tiden. Så jag tror att på ett sätt så är det bra för fansen för varje vecka så kommer något band till din stad. Mer band ute på turné nu än det var förr. Du kan ta Beatles som exempel. Jag tror inte de var ute alls de sista fyra åren utan de gjorde skivor då de tjänade så bra på det. Om du inte är där ute idag och säljer t-shirts så kommer du att få lida för det. För egen del så älskar jag att vara ute på vägarna och vore jag inte musiker så skulle jag aldrig ha kommit hit till Kristinehamn. Det är det som gör det hela så kul. Möta folket, äta olika mat runt jorden, dricka olika viner och prova allt annat bad stuff.

Jag skulle inte turnera utan min egen musik. Jag skulle kunna turnera och bara spela Ramones låtar, som ett coverband. Men det vill jag inte för jag vill vara min egen artist. Jag är inte Ramones utan Richie Ramone och det är en stor skillnad. Det är viktigt att ta sig tid och skriva sin egen musik. Så länge jag är ute på turné så skriver jag sånger till ett nytt album. Så en ny platta kan komma med ungefär två års mellanrum.

Med Ramones känner jag mig välsignad och ärad över att få ha varit en del av rock´n´roll historien. Varje natt med dem var speciell. Jag saknar alla de grabbarna. Det är en svår fråga, jag har svårt att plocka ut en speciell show, jag tror de alla blandas ihop. Goda som dåliga shower. Om jag skulle plocka ut något från min solokarriär... Jag tycker att en show inte ska ha publik som står med armarna i kors utan som är involverad och skriker yeaah. Det är var punkrock ska vara. Att vara en sann punkare är att vara sig själv. Vara en anständig person, vara äkta och ingen löjlig figur på scen. Den du pratar med nu är samma person som du kommer se på scen i kväll. Till och med samma kläder. Publiken är en stor del av det hela. När jag skriver låtar tänker jag på mina fans och hoppas att de ska tycka om dem. Ibland gör de det ibland inte. Man kan inte göra alla nöjda i den här branschen. Får jag 50 % att bli nöjda med det jag gör är det gott för mig. Men ett minne som ligger nära i tiden är ifrån igår när jag spelade i Karlskoga. När showen slutade vid midnatt så sjöng alla Happy Birthday på svenska. Det var vackert. Det har jag aldrig hört förut. Blev en speciell natt med tårta och sång. Ska försöka få min födelsedag att vara hela veckan ut (skratt).