Många gånger undrar man vad som hade hänt med alla de barn som har kommit i kläm.
De som varit utsatta under sin skoltid, om man sett på dem med annorlunda ögon.
Allt för många gånger känns det som att man ser på dem som ett problem.
De blir som en sten i maskineriet som annars går så smärtfritt.
Fort försöker man plocka bort dem, gärna till en annan skola.
Där de återigen ofta hamnar utanför.
Hur mångas framtid har inte redan där grusats...
Jag förstår att många gör vad de kan med de resurser som står till buds.
Men ibland känns det som att de extra lärare som finns mest är där för att ha någon annan att prata med på fikapausen.
Funderar hur det hade varit om de istället för att flytta på problemet och försöker låsas som att det aldrig funnits, valt att omhulda den utsatte.
Likt en mussla som får ett sandkorn i sig.
Irritationsmomentet blir till sist en önskvärd pärla.
Kanske något att ta efter i vår...
