Trion Morten Harket, Paul Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen är männen bakom supergruppen a-ha. Nyligen gav de ut en vinylbox med det ikoniska debutalbum Hunting High and Low från 1985. 6LP-boxen innehöll över 60 spår på svart 140-grams vinyl och ett 64-sidigt häfte på 30×30 cm med omfattande anteckningar och fotografier. Boxen innehåller också demos, längre versioner, mixar och B-sidor. Något som anstår ett så stilbildande album. Vi fick en pratstund med Mange om tiden då det begav sig och vad han gör nu.
Hur är känslan när du ser tillbaka på er första platta? Många minnen som väcks till liv?
Ärligt talat så ser jag inte så mycket bakåt i den meningen. Återutgivningar kommer i vågor. Jag vet inte vilken årsdag vi firar denna gång. (skratt) Det är en trevlig känsla när vi återaktiverar vårt första album. Nu efter 40 år sen vi startade bandet tillsammans så känns det som ett privilegium att det fortfarande finns ett intresse av vad vi har gjort. Det är kul att få ge ut snygga boxar lite då och nu. Man kan lägga till låtar och demos. När vi spelade in Hunting High And Low och Take On Me så visste vi inte att de skulle definiera vår karriär på det sätt som de har gjort. Vi hade tro på att de hade en hit potential och vi tyckte musiken vi gjorde var bra. Men det känns lite konstigt att titta i backspegeln på vår resa och samtidigt veta att det finns folk som är riktigt fästa vid vad vi gjorde då och förhoppningsvis det vi gör nu.
Men det måste ändå vara som att man får berätta om vad som hände kring inspelningen.
Tror att artister generellt har den här tanken att det kan vara intressant att få visa för folk vad som låg bakom skivan. Skisser, saker som var innan låten var skriven i sten och på skiva. Saker som kan intressera journalister och musiknördar. Man har alltid känslan av att man förlorar nånting från demos, men när man går tillbaka och lyssnar ser man hur saker rör sig framåt. När vi skulle spela in vår första låt så var vi i en high end studio med en betald producent som vara påstridig. Vi var nervösa stående med en skiva som vi inte var nöjda med utifrån de ambitioner vi hade vid den tidpunkten. Efter 40 år så inser man att man kan bara göra sitt bästa. Man får göra det bästa i situationen man befinner sig i.
Måste ha varit en spännande tid att få spela in sin första platta.
Väldigt spännande, inget att förlora, men mycket att spela för. Det var nervkittlande för vi hade en liten budget, ont om tid och det kändes inte som att vi fick allt rätt. Det slutade med att vi övertygade vårt skivbolag att det var värt att spendera mer pengar på att göra en ominspelning av Take on me med en annan producent. Det slutade med att vi skrev och lade till sånt som inte var med i originalinspelningen. När man tänker tillbaka så var det ett starkt samarbete i bandet, sen har olika svårighet kommit under åren, men speciellt med de första skivorna så rådde en ”en för alla – alla för en” mentalitet. Vi ville få ut det bästa vi kunde och inte bråka över smådetaljer.
När det gäller låten Take On Me så gjorde ni två versioner och två olika videos.
Sanningen är att vi gjorde många versioner. Fast de gjorde vi innan vi spelade in dem i studion. Delar av sången överlevde i många olika skepnader över åren. Jag och Paul var i ett band innan Morten kom med. Jag skrev riffen när jag var femton, vi hade en annorlunda refräng så vi var tvungna att fokusera på de delar som vi var nöjda med och sen ändra på och lägga till det som fattades. Första versionen som kom ut som singel i England och om jag minns rätt i Norge blev nog en hit mest för att vi var det första bandet som blev signat av ett internationellt skivbolag. Första norska bandet som blev seriöst mottaget av den internationella musikindustrin. Första versionen av Take On Me kändes omodern från start och det var därför vi åter gick in i studion för att göra den fräschare. Producenten tog den tillbaka till att komma närmre vår demos rythm och arrangemang. Det var spännande att åter spela in sången för vi var en ny akt på skivbolaget och de var villiga att spendera mycket pengar på oss. De är vanligtvis inte så angelägna att låta dig åter gå in i studion för att fixa saker som inte blev rätt första gången. Minns att jag kände mig nervös när jag skulle gå upp till skivbolaget och spela upp masterinspelningen för dem, men samtidigt var jag så övertygad om att det var så här låten skulle låta så jag spelade upp den. Den kändes fräsch. Det fanns inget liknande där ute. Verkar som att vi hade rätt för låten hittar nya lyssnare än i dag. Det är helt utom vår kontroll, men du kan höra den på radio idag i USA. Du kan höra att den är ifrån 80-talet, men den håller än idag.
Ni har inte funderat på att göra en box speciellt för Take on me? En transformation box, from Jucie Fruit Song to Take On Me?
Jag tror att de flesta demos redan finns där ute. Jag ska vara ärlig och säga att vi pushar inte för att få ut de här boxarna utan det är mer av ett arv som förvaltas. Det är skivbolaget som hör av sig med jämna mellanrum och frågar hur de ska göra med de här boxarna. Så vi försöker bara hjälpa till och se till att de blir så bra som möjligt. Vi kollar vilka spår som ska vara med, hur omslaget ser ut och du kanske kan bidra med nån information som de inte redan har. Så man försöker bara göra boxen värd att äga. Det är trots allt en samlargrej.
Gillar du själv vinyl?
Jag är gammal nog för att ha växt upp med vinyl, så för mig är det fantastiskt med vinylboxar. Vinyl är fortfarande min favorit när det kommer till hur musik är paketerad. Men jag tror inte vi kan mjölka ur det till en punkt där det inte finns nån mening med det. (skratt) Take On Me hade en sån speciell påverkan då det var vår första singel och hur den påverkade vilken uppfattning man fick om a-ha. Allt runt den låten var en välsignelse och en förbannelse över tid, för det tog lång tid innan vi blev uppskattade för mer vi gjort än under den tiden som popstjärnor. Ser man tillbaks nu på den stora påverkan under tid låten har haft, vilket inneburit att artister gjort versioner på den och inspirerat andra som växt upp, så var det inget man förväntade sig när vi gav ut låten.
På ert första album hade ni en låt med titeln Living A Boys Adventure Tale, kan man säga att det var starten för ert pojkäventyr?
Ni svenskar hade ABBA och Björn Skifs hade haft en no 1 i USA, så ni hade redan fått smak för internationell stjärnglans från ert land. Norge hade aldrig haft det. Så vi som växte upp lyssnandes på The Beatles, The Doors, Jimi Hendrix samtidigt som man höll ett öga på vad som hände med punkrörelsen (vi var inspirerade av olika punkband när det begav sig) För oss var drömmen att kunna leva ett liv på det som du brinner för. Det var vår drivkraft och jag tror att sången återspeglar det och har såna element i sig.
Är det en stor skillnad mellan när ni gjorde sånger i början och när ni gjorde sånger för något år sedan?
Mycket är lika. Jag sitter i studion nu och gör musik. Skillnaden från hur det var i början är att då så spenderade vi tid i studion, arbetade, mixade, omfamnade idéer och gjorde ändringar. Det var mer en samlad ansträngning av tre personer som var inställda på att få nånting att hända. Det var mer av ett lagarbete. Över tid så har det blivit mer av ett individuellt jobb. När jag sitter i min studio med en idé som jag har för a-ha så skriver jag det på ett speciellt sätt, inte på samma sätt som på 80talet, men automatiskt så förändrar det hur jag skriver det gentemot om jag skulle ha skrivit det för mig själv. Jag försöker förstå vad som händer när det sker, men det är något som är egendomligt med den delade tro på oss själva som vi tre hade. Oavsett om du är där med de andra eller ej så är du i ett sinnesutrymme som tillhör oss tre. Vad vi lyckades med våra talanger när vi startade. Så omständigheterna är annorlunda, vi sitter inte i samma rum, samma land eller samma kontinent. Du måste fortfarande plocka upp en gitarr eller ett piano och skriva en melodi eller en text, så hantverket är i stort sett det samma, men i övrigt är det väldigt annorlunda. Jag har fortfarande ingen riktig förståelse för varför det är svårt för mig att arbeta med de andra, det bara är så. Kanske beror det på att jag känner Morten för bra och har insett att det är på det här sättet vi kan få saker att fungera. När jag skriver saker åt mig själv så är jag lite friare på det sättet att jag kan experimentera i olika riktningar utan att behöva fundera så mycket över det.
Kan det hända att du går till studion med en idé du har för a-ha och sen blir det något som istället passar för dig själv?
Ja och motsatsen kan hända också. När jag började skriva för vår senaste platta True North så fanns det inget som tydde på att det skulle bli något med a-ha. Jag för min del var inte sugen på att göra något mer a-ha album, men när vi sen började prata om att göra den här filmen och live framträdanden kom vi fram till att vi kunde göra ny musik. Vi behövde inte vara tillsammans i studion i fyra månader för att kunna släppa ny musik. Det är alltid ett nöje att få ha Mortens röst på mina spår. När man börjar känna att man är en del av nånting är det som att man återigen aktiverar sina gamla muskler som förslappats under många år. (skratt)
En annan låt The Living Daylights, kom de med frågan om ni ville göra det soundtracket? Fick ni veta något om storyn innan ni skrev den?
De frågade oss och vi visste att det skulle bli en ny James Bond film. Du vet vad en James Bond film kommer att innehålla. Så det handlade inte om att studera handlingen utan det handlade mer om att fånga stämningen. Vi startade arbetet med den som med vilken som helst a-ha låt. Stora kontraktsskillnaden var att vi var tvungna att ta med John Barrry som låtskrivare. Minns att det sårade mig vid den tiden, men för att vara ärlig så kom han med saker vi tog med. Vad vi inte visste då var att de gått ut med frågan till andra artister som t ex Phil Collins. Vi trodde att vi var exklusivt utvalda. (skratt) Det kändes riktigt coolt att få vara en del av ett musikaliskt arv som man har växt upp med.
Kan vi förvänta oss fler samlingsboxar?
Vartannat år. (skratt) Jag har ingen aning. Lever vi länge nog så finns det alltid tid för årsdagar. För egen del så försöker jag göra ny musik och är fortfarande upprymd över att skapa ny saker. Jag delar min tid mellan min visuella konstkarriär och att sitta timtals i studion. Det är fortfarande något som känns som meningsfulla processer. Du kan försöka springa ifrån din egen historia, men den kommer ifatt dig. a-ha´s historia har kommit ikapp oss. Alla band som hållit igång en längre tid har sitt skitsnack, måste ta hand om sina relationer osv. Jag tycker vi alla är respektfulla inför varandras talanger och ansträngningar så vi kan ha det här arvet som gör att folk fortfarande är intresserade av oss. Många band har medlemmar som kommer och går, men vi har haft turen att från början varit framgångsrika, fått utmärkelser och beröm under hela vår verksamma tid. Så länge som det finns samlare där ute som gillar välgjorda, historiska och viktiga boxar så säger vi ja när skivbolaget undrar om vi vill ge ut en till.(skratt)
Du nämnde tidigare att du sysslar med visuell konst, tänker du i bilder när du skriver musik?
Ja, det är ganska besläktat. När du sätter ditt finger på en gitarrsträng eller tangent på din keyboard eller använder en målarpensel eller skulpterar en bit lera så är ditt sinne och dina händer i kontakt med varandra, vilket är svårt att beskriva, men det är likt en yogaövning. Så båda konstarterna är besläktade och de får dig att känna dig levande. Alternativet vore att hela tiden skaffa sig bäbisar, men jag har inte valt den vägen. (skratt) Vad jag menar är att man sysslar med något som man bryr sig om, något som man värdesätter, något man vårdar och skyddar från skada. Det är en antologi. För mig är det en process som jag kommer tillbaka till. Jag är lycklig som fortfarande får syssla med detta. Jag har mött en del idoler över åren i olika slumpmässiga situationer och märkt att deras liv tagit konstiga vändningar. Band som man lyssnade på när man växte upp, helt plötsligt möter man dem inom serviceyrken. Då tänker man att man är lycklig som fortfarande kan använda sin energi till att skapa något som inte fanns där dagen innan.
