I tidiga tonåren bildade Magnus Ahlström sitt första band och under 80 & 90-talet blev det melodiös hårdrock i bandet Yale Bate. Bandet rönte framgång med seger i Rock-SM, skivkontrakt och turnerande. Efter några “hysteriska år” som han själv kallar det, tog han dock en lång paus från musiken. År 2016 återkom lusten med rock ’n’ soul-projektet Sway Ground, som släppte ett album på vilket Ahlström skrivit, framfört och producerat. Lagom till att vi ställde om till sommartid kom hans första svenska singel ”Dagen vi väntat på”. Vi slog en signal till Magnus för att få veta lite mer om honom och hans musik.
Hur har reaktionerna varit på låten ”Dagen vi väntat på”?
Positivt! Både från musiker, som lyssnar på sitt ”kunniga” sätt, och andra som inte lägger märket till ljud och andra detaljer, utan bara tar till sig den spontana känslan.
Vilken kategori av lyssnare hör du själv till?
Jag är nog lite både ock. Ett tag läste jag filmanalys och lärde mig hur filmer är uppbyggda och varför man gör på ett visst sätt. Det var väldigt intressant, men jag blev också orolig över att jag aldrig skulle kunna se en film på ett normalt sätt. Men det gick över ganska snabbt. Och lite samma sak har det blivit med musiken. Det är först när någon ber mig spela eller sjunga någon annans musik som jag analyserar och lägger märket till låtens beståndsdelar, trots att jag kan ha hört den hur många gånger som helst tidigare.
Om jag skulle önska att du framförde en låt, föredrar du att göra din egen tolkning av den då?
Ganska ofta har jag nog gjort egna versioner utifrån tillfället. Ibland kan önskningen vara nån låt som man inte tyckt varit ens grej och då blir det lättare att man ändrar lite. Det handlar även om hur man ska lösa det på plats. Har man ett fullt band eller är det bara jag och en gitarr?
Hur gör man om man inte tycker om låten som önskas?
Det hör till det professionella. Ju mer illa man tycker om låten desto proffsigare måste man vara. Men nu tycker ju jag att det finns så mycket bra saker även i musik som jag inte gillar. Jag tycker om musik överhuvudtaget och försöker att inte vara så fördömande. Jag kollar till exempel både Melodifestivalen och Idol, för jag blir så himla glad när det kommer något som är bra. Och det gör det nästan alltid. Musik är musik och det behöver inte vara så fokuserat på genre.
Du har svängt mellan genrer genom åren. Från melodiös hårdrock och rock ’n’ soul till den här låten som är mer jazzig. Har du under hela den här tiden plockat in influenser från olika genrer, t ex när ni spelade hårdrock?
Absolut. Vi fick både ris och ros för det när jag spelade i bandet Yale Bate. Det var jag som skrev de flesta låtarna och jag gillade soul och gospel och ville få in det i musiken. Vår keyboardist spelade mycket piano för att få det att svänga ännu mer. Vi var bland annat inspirerade av Van Halen som kunde leka mycket och spela vilken stil som helst. På deras platta Diver Down finns en cover som heter Big Bad Bill där farsan Jan Van Halen spelar klarinett. Det är en upptempo, jazzig ragtime låt. Även om de var ett hårdrocksband så var de alltid beredda att göra något annat. Och många av mina gamla musikaliska hjältar som jag växte upp med hade stor variation i sin musik, till exempel Led Zeppelin, Queen, Elton John och David Bowie. Jag tror min breda musiksmak till stor del kommer därifrån. Men jag kan också gilla AC/DC, The Ramones och Status Quo som alltid låter likadant. Det beror på vilket humör jag är på.
Låten ”Dagen vi väntat på”, är det en typisk svensk betraktelse? Vi har ju inte så lång sommar.
Ja, sommaren är en stor morot för oss nordbor. Då kommer värmen och ljuset som vi längtat efter och vi kan äntligen sänka axlarna efter en lång och mörk vinter. Men när sommaren väl kommer är vi också rädda för att den snart ska ta slut. Jag tycker om att skildra blandningen av lycka och oro. Det är som med musiksmaken, jag gillar när det krockar.
Hur kom det sig att du började sjunga på svenska?
Jag körde med Sway Ground som var ett rock-souligt indieprojekt. Plötsligt började jag fundera på vad som skulle hända om man gjorde Sway Ground på svenska. Och så kom den här låten till. Jag hade visserligen inte alls tänkt att jag skulle göra en jazzig låt i folkton. Men så fick jag ett Georg Riedel-ryck (skratt). Från början var den instrumental, men så ville jag väva in ett annat berättande och skrev en text om den svenska sommaren.
Brukar du komponera dina låtar med piano eller något annat instrument?
Jag skriver nästan allt på gitarr. Men i det här fallet var det piano som gällde. Det skulle vara lite jazzigt, men absolut inte på ett avancerat och struligt sätt, utan mer koncentrerat i sin form. Det är nog det som gör att låten har ett stänk av pop också. Den är även ganska modernt mixad och det hörs att den är gjord idag.
Brukar du få melodierna först när du gör musik? Eller kan du få nån refräng i huvudet som du bygger vidare på?
Det är nästan alltid melodier först och sen får melodierna omges av sin rätta musik. Det kan ju också vara ett riff, ett tema eller titel, men oftast kommer melodierna först och så bygger man allt omkring det. Sen kommer texten. Det roliga med den här låten var att jag inte hade någon aning om vad det skulle vara för ackord bakom melodin. Den är helt enkelt inte skriven på det sättet och jag visste inte alltid vad jag höll på med, vilket jag normalt gör. Den fick leva sitt eget liv. Jag var lite nojig och frågade min mixare i studion om det hördes att jag inte gör sån här musik i vanliga fall. Men hon tyckte att det lät helt naturligt. Det var skönt att höra, man vill ju inte att det ska låta krampaktigt.
När du ska lägga text till en låt blir det då mycket funderande över vilka ord man ska ha och hur orden låter? Kan tänka mig att det blir svårare med svenskan än engelskan.
Dels måste själva berättandet funka och sen när jag är överens med mig själv vad det ska handla om så filtrerar jag texten i några varv. Till slut hamnar jag på en nivå där jag blir väldigt noggrann med de enskilda orden. För även om det är klockrent rent berättarmässigt så måste även orden vara musikaliska. På svenska blir det jättesvårt. Men det är värt besväret, för svenskan har så många fördelar, där vi kan uppfatta små, små nyanser som ofta får stor betydelse. För de flesta svenskar blir en bra engelsk text utklassad av en bra svensk text.
Och nu är det svenskpremiär för dig..
Jag har aldrig tidigare släppt något på svenska. I mitt första band som jag hade ihop med polare i plugget var texterna på svenska, men vi gav aldrig ut något. Så det här är det första på svenska och det känns jätteroligt.
Kommer det bli samma musiker eller plockar du in de som musiken kräver allt eftersom?
Jag tror att det kan bli olika musiker, även om jag gärna behåller några av dem som en slags fast kärna. En viktig del var pianisten Petter Bergander (Petter Bergander Trio) som byggde upp bandet med tillsammans med mig. Jag kände att jag ville ha erkänt duktiga jazzmusiker som kunde hantera den typen av situation eftersom vi skulle spela in alla grunder live i studion. Då tog vi in basisten Anders Johnsson, trummisen Fredrik Rundqvist och trumpetaren Karl Olandersson.
Antar att vi kan förvänta oss mer singlar från dig,
Härom dagen kollade jag upp mina demos och lösa idéer. Det finns uppåt tvåhundra stycken som ligger och skvalpar. Det är såklart ett angenämt problem. Det handlar mer om att ha tid att sätta sig och gå igenom grejerna, bestämma sig för vad man ska göra och satsa på. Framöver kan det bli lite halvjazzigt, men jag tror att det kommer att dra åt det souliga hållet också. Jag gillar när det svänger. Även om ”Dagen vi väntat på” masar sig fram så finns det samtidigt nåt slags sväng i den. Men nästa låt kommer nog först efter sommaren.
