Annika Fehling Trio är en konstellation med tre välrenommerade musiker: Annika Fehling, sång och gitarr, Christer Jonasson Tolv, gitarrer, och Robert Wahlström, slagverk. Annika Fehling Trio som har en stark scennärvaro tillsammans med Annika Fehlings kosmiska texter har gjort att de har turnerat flitigt runt om i världen med konserter i Europa, England, Grönland, USA och Indien för att nämna några. Gruppen bor och verkar på Gotland. Vi fick oss en pratstund med Annika där vi bland annat frågade om hur albumet Still kom till.
Hur tycker du att man som lyssnare ska ta sig an albumet? Kan man ta enskilda låtar eller bör man lyssna igenom den från första till sista låten?
När man gör en skiva så blir det som ens bebis. Då kan man inte ta bort ett ben eller en arm utan man måste lyssna på hela albumet. Ta in hela universumet. Det är en resa. Man går in i ett universum och sen reser man och kommer ut på andra sidan. Då är resan klar. Plattan är inte så lång, ca 33 minuter.
Men när du skrev låtar till det här albumet blev det inga låtar som du då tog bort? Eller hade du hela tanken klar hur albumet skulle bli?
Absolut inte. Det här är verkligen en triokonstellation där alla är väldigt närvarande och skapande. Jag kommer med låtarna, sen spelar vi och arrar, då får jag vara beredd på att det kommer fram yxor som kapar bort alla möjliga delar. Det kan åka en refräng, en vers och så vidare. Det blir något annat när vi tillsammans sätter våra målarfärger i låtarna. Då kan det utvecklas och bli något helt annat än när jag kom med låtarna. Det är ett gemensamt mejslade som tar fram kärnan i det. Så det är ett antal låtar som föll på mållinjen och inte kom med.
Är det svårt att kill your darlings på det sättet? Man kanske vill ha med åtminstone en låt till.
Det är jättesvårt. På nåt sätt så blir låtarna färdiga först när vi har dykt ner i dem alla tre. Det finns ytterligare sånger som vi påbörjat och gjort förinspelningar på, men vi tänker att de får vara med i nästa del för de vi nu valt ut höll så väl ihop. De har blivit ett helt universum med de låtar som hamnat på albumet Still. Det känns som att cirkeln är sluten för det verket.
Är det svårt att säga att nu är det klart?
Det är alltid svårt att säga att nu är det här konstverket färdigt. Tror det är svårt oavsett vilken konstform man arbetar inom. Det här har fått ta tid och sina djupdykningar så nu känns det verkligen som att den är redo att flyga.
Du har gjort en egen musikalisk resa genom din karriär.
Jag har gjort så himla många plattor under trettio år. Det som jag gjorde innan Glimra då jag turnerade internationellt och var i staterna så var jag mer i americana-facket. Mer singer-song writer, americana, amerikansk folk med nordisk tvist. Där är allting ganska horisontellt. Det ska vara en vers, en refräng, ett stick innan det tar sig nån annanstans, en hook och det ska vara en story. Det finns ramar man ska hålla sig inom. Och då förväntar sig folk att det ska låta på ett visst sätt. Tycker dem att det är bra så älskar de det. Projektet med Annika Fehling Trio är något helt annat. Nu har jag varit tvungen att helt släppa på de förutfattade meningarna om hur en låt ska vara uppbyggd osv. Det har varit svårt men väldigt bra för jag har längtat tillbaka till mina nordiska rötter. Lyssnar man in de här låtvärldarna så är de mycket större, det är mer vertikalt än horisontellt.
Är det så att de här låtarna har fått ta sin egen väg till sin slutliga form?
Vi har alla tre gått in och spelat live i studion. Plötsligt kommer det en slinga, t ex som när Christer hittade en slinga på sin gitarr och stannade kvar i den samtidigt som Robert spelade nånting på pianot som började gnistra. Vi stannade kvar där och sen kom en vers. Vi mejslade vidare utifrån det som hände i en sån stund. Man hittar små guldkorn som man kan bygga vidare på. Man hör nåt ljud som man tycker ska vara ett undervattensljud eller att man ser nåt azurblå. Det låter flummigt när jag pratar om det, men man kan känna det och då har vi hittat något.
Är det så att man bygger sig en bild i sinnet utifrån det man lyssnar på?
Ja. Det är mycket improvisatoriskt när vi skapar låtarna. Då måste vi våga ge oss ut på irrfärder för att kunna hitta rätt igen. Så det är en verklig process. Det är inte så att jag kommer med en färdig pannkaka, varsågod och lägg på sylt, utan det är ett verkligt värkande.
Så då skulle man kunna säga att du kommer med en skiss som ni spelar live och så får den därifrån utvecklas till vad den slutligen blir?
Det skulle man kunna säga och så hittar vi något som vi bygger vidare på. Nån kan ha en idé som att här skulle det var passande med en cello, vi går igång på det, sen kontaktar jag en kompis som spelar cello som skickar över det. Så gjorde vi med singeln Hush Now annars är det mest vi tre som spelar. Vi har inte tagit in nån annan musiker utan lekt med våra instrument och Roberts musiklandskap. Sen har vi tänkt att vi ska vara i t ex en sagoskog där det blåser i bakgrunden och där kommer lyssnaren höra ett stort ljud av vajande vind. Med ljudens hjälp målar vi de här bilderna. Målet är att lyssnaren själv ska känna utifrån där hen själv är, att musiken ska beröra.
Då har man som lyssnare inga pekpinnar utan får utgå från sin egen känsla?
Precis, exakt! Det är det som är meningen för alla går vi omkring i våra egen universum. Alla som är på promenad har sina egna planeter omkring sig utifrån vad man har varit med om i sina liv. Det är minnen, längtan, favoriter, sån man hatar, allt sånt som får plats i en människa. Mitt mål har alltid varit att försöka få det att lyfta, få in optimism och magin. Det är något som jag tror behövs nu mer än nånsin. Att vi behöver bli påminda om att det finns nånting annat än rädslan de flesta av oss går runt med för en massa saker. Vi behöver se magin som finns i vardagen.
Det måste vara en fördel att ha med Robert som producent…
Absolut! Men det kan vara jättejobbigt när vi spelar live för då måste han både ratta hela vårt ljud och spela. Han klarar det med bravur. På hela ljudproduktionen har han lagt ner otroligt mycket arbete, timmar och dedikation. Jag är otroligt tacksam för det och jag tycker att det blir magiskt. Så som jag hade hoppats.
Som en tanke, om ni är ute på turné med den plattan i bagaget, kan det bli då så att ni svävar ut lite till med de här låtarna eller håller man sig då strikt till hur de låter på albumet?
Nej, eftersom de här musikerna är såna världsmusiker som är duktiga på att improvisera så låter vi oftast det få ta plats. Kommer man i en speciell stämning, fingertoppskänsla, dallrande så får låtarna andas. I samklang med publiken så kan det bli så jäkla starkt så man blir alldeles darrig efteråt. Det är så häftigt! (skratt) Tror att det är det som gör upplevelsen så stark för att den händer där och då. Det är som att alla energier flätas ihop på något sätt. Att få spela ute och uppleva detta är något som jag saknat fruktansvärt mycket under året som har gått. Vi planerar för att Visbyfestivalen ska bli av den 20 – 21 augusti, utifrån det sätt som det då går att göra det på, för jag tror det är viktigare att saker händer än att de inte händer.
