I höst beger sig Lars Classon ut på omfattande turné runt om i landet med solo-föreställningen ”Kan det inte bara vara enkelt”. Han har genomgått och återhämtat sig från en mångårig depression och han vet hur svårt det kan vara att ta sig därifrån. Med olika karaktärer illustrerar han situationer som många kanske kan känna igen sig i och själv upplevt i olika sammanhang, ganska vardagligt och ibland kanske ytterst komplicerat. Vi frågade honom lite om föreställningen, hur han tar publiken och vilka tidiga minnen han har från turnéer med sin far.
Du har återhämtat dig från en långvarig depression. Har det något med prestationsångest att göra?
I mitt fall beror det dels på att jag är diagnostiserad som bipolär, men det kan man leva med om man sköter det rätt, och dels har det med prestationskrav att göra. Krav som jag satt upp själv. Jag har hela tiden strävat efter någonting som jag inte behöver egentligen. Jag har svårt att bara vara still och istället hela tiden varit inne i nästa projekt. Det här började för mig när jag var tjugofem år. Så jag har levt med det ganska länge.
Då har återhämtningsperioderna uteblivit?
Exakt. Men det har inte enbart med stress och sånt att göra heller, utan även inställningen till det man gör eller livet i stort påverkar vår mentala hälsa.
Erfarenheter från detta blandar du in i föreställningen på olika sätt.
Föreställningen finns av tre anledningar. Jag vill att så många människor som möjligt får komma ut och prata om det som jag anser vara vårt största folkhälsoproblem, nämligen den psykiska ohälsan. Då vill jag föra upp dialogen så att de inte räds denna frågan. Det är en del som inte tar så jättestor plats. Den finns mer bara med. Den andra anledningen kom till för flera år sedan när jag började känna mig lite på banan. Då började jag skriva ner allt som jag har förändrat i mitt liv och hur jag ska förhålla mig till vardagen och så. Då kände jag att det här kan man ha nytta av oavsett vilken kondition den psykiska hälsan är i. Jag kände att jag kan leverera det här med en stor portion humor. Tredje anledningen är helt enkelt att jag älskar att få åka ut och stå på scen. Det är en terapi för mig själv.
Att använda sig av humor är väl bra då det ska vara bra för sinne och kropp?
Dels så lever vi längre om vi skrattar, sägs det. Om jag ska leverera något som är tänkvärt så får jag mycket enklare att nå min publik om jag kan öppna upp dem med humor. Jag kan driva med mina egna situationer som jag varit i. Då jag ställt till det för mig. De får gärna skratta åt mig, det gör ingenting. Det viktiga är att de kan ta emot det och det gör de ofta när man använder humorn.
Om man har upplevt liknande situationer så kan det bli så att man skrattar lite åt sig själv också.
Antingen skrattar man åt sig själv eller ser det hos sin partner. Jag har varit ute och föreläst om det här under flera år och det är ofta som man ser t ex en kvinna som tittar på sin man och tänker att det här är exakt som du. Speciellt när jag pratar om hur man ska förhålla sig till andra människor och vad de tycker om en. Det är folk väldigt igenkännande i.
Med sociala medier så är man väldigt mån om hur folk uppfattar en.
Ja och det är livsfarligt. Jag har ett stort stycke om sociala medier för jag kan tycka att det finns två problem där. Det ena är att vi är så otroligt beroende av dem och tar dem för sanningar. Det andra är att det nästan bara pratas om hur det påverkar ungdomar negativt. Vi vuxna har ju exakt samma reaktioner. Lägger nån ut bilder på deras nyinköpta bil så reagerar som så att vi tycker det är lite orättvist. Vi blir lite avundsjuka. Vi påverkas oavsett ålder om vi vill det eller inte.
Man har blivit så beroende av likes.
Ja man räknar ju sitt värde i det på något vis. Vilket är en konstig syn som är stressande. Jag ser många i min ålder (40) som måste åtminstone vara lika bra som sina grannar. Man pratar ofta om vad man jobbar med istället för vad man tycker är kul att göra på fritiden. Jobbet har tyvärr blivit en statusmarkör idag. Jag hade en kompis som jobbade i en bowlinghall. Han tyckte inte att det kändes tillräckligt. Då tänkte jag att: vad fan du trivs ju, vad är felet? Människan är något som vi är, jobbet är något vi gör.
Vad ska man göra för att undvika att gå i den statusfällan?
Man kan inte förändra hela folks tänk, men man kan göra dem lite medvetna om hur det påverkar oss.
När vi ändå är inne på det här med status så kallas du för Buskisprinsen. Det låter lite som att man inte når ända upp till kungastatus.
Frågar du dina journalistkollegor i resten av Sverige så tror jag inte att de tycker att det är nån status i det. (skratt) Jag tycker att det är kul att ha med det epitetet. Jag fick det när jag började skriva för Vallarnas friluftsteater. Då var pappa buskiskungen och det kommer jag aldrig att bräcka och därför har jag även slutat med buskis. Man har hela tiden strävat i motvind där på något vis. Det vi gör har aldrig varit fint, men jag är väldigt stolt över det som jag har gjort. Framför allt är jag stolt över det som pappa har gjort och det han har skapat. Det gillar jag att hylla.
Nu är detta en föreställning, du har tidigare haft föreläsningar, hur skiljer de sig åt?
Det skiljer sig i den formen att jag bygger mina föreläsningar på direktkontakt med publiken. I företag kan jag hjälpa dem med vissa konkreta problem. Föreställningen är en blandning av föreläsningen, stand-up och monolog där jag illustrerar vissa problem genom att agera dem, använder mig av lite ljudeffekter som ramar in det. Det är två akter med paus. Då jag jobbat mycket med teater så har jag den dramaturgiska känslan som jag vill få fram att vi vandrar genom något här. Man ska kunna gå på den här föreställningen oavsett om man är intresserad av de grejer som jag ska prata om eller inte. Oavsett så kan du få en rolig kväll. Man ska inte känna att hit kan man gå om man mår dåligt, vilket man i och för sig kan göra, utan man kan komma även om man mår väldigt bra och bara villa ha en rolig kväll.
När du står på scen, kan du då läsa av var folk jobbar, hur de mår etc?
Det jag kan känna är framför allt de som känner sig trygga i det som jag berättar. De är på en trygg plats i livet. Jag kan också känna de som söker något annat. Det är något med kroppshållningen på dem som är lite mer intensiv. De vill bara höra lösningen så snabbt som möjligt. Sen kan jag roa mig själv med att gissa lite. Där har vi en nog en småbarnsmamma. Det ser jag på hennes ögon. Hon är trött och tycker det är skönt att få komma ut. Han där har kommit med sin fru och vill egentligen inte vara här, men det ska vi nog lösa så han får det trevligt. Sen så finns den kollektiva publikkänslan och då kan jag känna att det här biter inte riktigt. Då snabbar jag på det avsnittet så att jag kommer till något som jag tror biter bättre.
Kanske blir lite speciellt om det t ex är ett stort grabbgäng?
Kommer ihåg när jag var bokad till en föreläsning och så var det en afterwork med ett företag. Då var de anställda där av egen fri vilja och drack en massa öl. Då kände jag att här får vi bara skala av och hålla det högt i tak liksom.
Då gäller det att känna av publiken rätt så fort du kommer ut på scen?
Precis! Och där har jag gjort så fint för mig så jag har gjort en start som ger mig möjlighet att känna hur är den här publiken. Jag går in, snackar lite och går ut igen. Då har jag bett dem om lite grejer och då märker jag hur engagerade de är. Då kan jag känna att idag blir det ett bra flyt eller så känner jag att här får vi börja om lite.
Är du själv när det kommer till föreställningen eller har du med dig några som t ex ljudeffekter?
Ibland har jag med min fru när det är lite större lokaler, men annars så är jag helt själv. Det är det som är föreställningen ”kan det inte bara vara enkelt” bygger på. Jag gjorde en scenografi som skulle gå in i min bil, sköter ljud och ljus helt själv från scenen. Jag anländer och så tar det mig en halvtimme att bygga upp och sen är det klart att köra igång. Efter så tar det en kvart att packa ner det och få in det i bilen. Så den enkelheten finns genomgående i det.
Bollar du idéer med din fru?
Det gör jag absolut. Hon har regisserat mig. Jag repeterade in materialet själv och sen så tittade hon och kommer med förslag. Som att det måste hända mer eller att hon kommer med idéer som vi bollar. Vi gifte oss i samma veva som jag blev dålig och hon har hängt kvar under alla de här åren trots allt. Det högaktar jag henne för.
Om man går tillbaka i tiden så var du mycket med när din pappa var ute och showade. Var du med något i föreställningarna eller var du mest bakom scenen?
I början var jag med som liten grabb. När min lillebror föddes var jag två år och satt med på Värnamorevyn och åt glass. Från den tiden minns jag hur vi åkte runt på turnéer, det som kallades för sommarbuskis, och då hängde jag bakom scenen hela tiden. Det var inte så att jag sprang och lekte, utan jag tyckte att detta var så fascinerande och roligt att bevittna. Jag har även alltid varit fascinerad av att få se det som utspelas bakifrån scenen. Se hela arbetet, hur man ger allt för att det ska bli så bra som möjligt. Man kan vara hängig en dag, men ändå ger man det man har. När jag blev lite äldre och farsan var ute på turné så ville jag hälsa på honom så tog jag tåget till Arlanda från Falkenberg. Då var jag elva år. Sen så åkte jag med buskisgänget hemåt. Ville vara med för jag tyckte det var så fantastiskt härligt. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan av en rökmaskin. När den doften kommer så får jag barndomsminnen.
Turnéplan ”Kan det inte bara vara enkelt” 2022:
21/9 Borås, Hemgården
29/9 Alvesta, Folketshus
30/9 Växjö, Rottne Viljan Brittatorp
1/10 Värnamo, Bredaryd Hamra Bygdegård
2/10 Eksjö, Bellö Bygdegården
6/10 Falkenberg Okome Bygdegård
7/10 Töreboda, Ekeskog Bygdegården
8/10 Karlskrona, Sibbamåla Hembygdsgården
14/10 Borås, Seglora Bygdegården
15/10 Härryda, Hindås Station
21/10 Falkenberg, Glommen Bygdegården
22/10 Växjö, Lammhult Folkets Hus
28/10 Vänersborg, Gestad Bygdegården
29/10 Bromölla, Folkets Hus
5/11 Lindesberg, Grönbo, Bygdegården
12/11 Svenljunga, Östra Frölunda Bygdegården
19/11 Svenljunga, Östra Frölunda Bygdegården