Nu ger sig trion Jack Vreeswijk (gitarr och sång), Brolle (gitarr, piano och sång), Love Tholin (gitarr) ut för på förlängningen av succéturnén ”Visor och Grimascher”. Denna gång besöker de tolv städer. Vi ringde upp Jack och Brolle för att få veta mer.
Ni ska ut på turné igen. Det är nästan som att publiken ropat in er en extra gång.
Brolle: Ja faktiskt. Vi fick ju avbryta där i pandemitiderna och sen körde vi en stund när restriktionerna släpptes. Då var folk så sugna på att gå ut och höra musik. Vårt sista gig var i Uddevalla och då var det helt kaos. Senare tog vi beslutet att ge oss ut igen och det känns jättekul.
Jack: Vi alla tre var sugna för det är sköna spelningar. Det är riktigt kul för det kommer mycket folk.
Blir det här er sista turné eller kan det bli en till senare?
Brolle: Man vet aldrig för jag och Jack har så kul ihop. Då vi blivit kompisar så blir det som en turné där man mest åker omkring och har det bra. Det är lite speciellt. Man får smida medans järnet är varmt.
Hur gjorde ni när ni valde ut låtarna till Visor och grimascher?
Brolle: Vi har valt våra personliga favoriter. Jag har en ganska lång historia med Cornelis då jag har lyssnat på honom från det att jag var tio år. Så jag satte mig bara ner och valde de låtar som ligger mig varmast hjärtat. Det har blivit lite låtar som jag aldrig spelat ute förut, men som jag har spelat hemma för nära och kära. Bland annat Visa till Linnea av Leonard Cohen. Den spelade jag upp för Jack på premiären i Skellefteå och då sa Jack att hans pappa älskade den låten. Och det är en personlig favorit för mig. Lite låtar har kommit med lite slumpartat. Minns att vi repade, bollade idéer och tankar. Sen föll allt på plats.
Har ni även plockat med nån mer obskyr låt som gemene man inte känner igen?
Jack: Det vet man ju aldrig. Det finns några som jag inte tror att folk har hört, men det finns alltid Cornelisnördar som har lyssnat på varenda låt och kan fakta om när det spelades in, vem som producerade osv. Men jag har några låtar där jag tror att folk höjer på ögonbrynen. Farsan skrev ändå över 400 visor så det är inte bara Hönan Agda och Cecilia Lind. Så det finns lite att ta av.
När man vet att det kan sitta nördar ute i publiken gör det att man blir mer nervös?
Jack: Nej, det är snarare hedrande att de varit intresserade av att ta reda på så mycket. De finns många fler än man tror som har koll på saker. Han är ju lite av vår nationalskald.
Men det måste ända blivit att ni blivit tvungna att kill some darlings.
Jack: Hade vi fått välja hade vi kunnat gjort en femtimmars konsert. Man får även räkna in att det blir mycket mellansnack. Sen så kan vi inte bara köra långsamma kärleksvisor, utan man måste även bjussa in publiken lite och köra lite ruffigare låtar.
Brolle: Visst det finns så många låtar att välja bland, men jag upplever att vi har en röd tråd genom den här föreställningen. Man får det som är mest kommersiellt, men även den andra sidan av Cornelis. Det är som en berättelse från start till mål. Musiken är som en fogmassa på något vis.
När ni berättar om låtarna, berättar du Brolle då om din relation till dem?
Brolle: Precis. För jag har ganska mycket historier kring hur jag kom i kontakt med Cornelis första gången och mina vägskäl i livet där hans musik funnits med. Det blir en skön kontrast till Jacks historia.
Och du Jack måste ha väl ha mest information utifrån Cornelis bakgrund?
Jack: Jo ibland har man fått första hands information. Man har ju snappat upp en del. Mycket har man fått genom att prata med släktingar och farsans gamla polare från 60 och 70talet. Så man har fått luska lite. Jag vet vem man ska ringa till om man vill veta nånting.
Men du Brolle rockar inte till nån låt?
Brolle: (skratt) Det ligger i betraktarens öron. Det finns nog lite rock´n´roll lite här och var.
Ni är som sagt tre grabbar som är ute och spelar.
Brolle: Stämmer och vi tar bil till de flesta gigen. Vi brukar säga efter spelningen att vi syns på nästa ställe och så gör vi det. Det är rätt så skönt. Jag och Jack är nog lite av ensamvargar till vardags.
Vad kom sig att ni valde namnet Visor och grimascher?
Brolle: Tror det egentligen var producenternas idé. Cornelis har släppt en skiva som heter det. Det var utanför min kontroll, men jag gillar det namnet.
Vilka är era absoluta favorit av Cornelis låtar?
Jack: Det är fortfarande Grimasch om morgonen. Dels är det en fin låt, men dessutom så har jag lärt mig på senare år att han skrev den till morsan. Det fick jag reda på av en släkting. Och då blev den naturligtvis en ännu större favorit.
Brolle: Visa till Linnea och Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Det är de två som slåss om första platsen. Publiken verkar gilla Cecilia Lind för det brukar bli stående ovationer när jag framför den. Det är kul.
De här som är dina favoriter Brolle, är det de låtar som hängt med dig längst tid?
Brolle: Ja och även Lilla regn. Det är Cornelis som skrivit texten och man fann den i en låda med texter.
Den framförs som en duett?
Brolle: Jajamän och det blir ganska många duetter. Vi hjälps åt med de medel vi har.
Men han som spelar gitarr sjunger inte?
Jack: Nej han håller sig till gitarr och lite annat krafs. Han är en jävel på banjo så jag ska försöka få honom lira lite banjo när vi ger oss ut.
Var det du Jack som fann texten till Lilla regn?
Jack: Ja och så tonsatte jag den.
Har du tonsatt mer av det som du funnit?
Jack: Det har blivit så faktiskt. Jag började redan på slutet av 90talet. Det finns några låtar på min första platta som är dikter som jag tonsatt. Det finns som sagt att ta av, men en del dikter är lite för kryptiska så de går inte att tonsätta riktigt. Men det finns några godbitar där som man fortfarande kan tonsätta.
När du ska tonsätta sitter du då och känner in texten för att känna vilken musik som passar?
Jack: Det får man allt göra så man hittar något bra tonläge. Det är alltid svårare när nån annan skrivit texten. Man får läsa igenom texten och försöka förstå vad han menar och pratar om.
Händer det att man ger varandra något tjuvnyp också?
Brolle: (skratt) Ja ingen kväll är den andra lik. Och det är det som är så kul. Vi har inget manus utan vi bara kör. Låtarna är det som är ganska likt, men det händer även där att låtar byts under kvällens gång då det finns så många att ta av. Det blir väldigt spontant och det är väldigt skönt tycker jag.
Jack: Vi står och småtjafsar lite på scen. Det är småkul. Våra tjuvnyp består av hjärtliga grejer. Det blir inga slag under bältet. Det är trevligt och småputtrigt.
