Kan man bota åldersnoja med musik Daniel Saturn?

Det får man säga. Det är nån slags självbiografi.

Nej, det är bara utifrån mig själv. När jag tog upp det här med att spela in låtar igen så gjorde jag dem på engelska så som jag gjort tidigare. Då sa min fru att jag skulle skriva på svenska istället och om något som betyder nånting. Då gjorde jag som hon sa, som man så ofta gör. (skratt) Så idén till det här var min frus.

Det är lätt att gömma sig bakom texter. Speciellt om de är på ett annat språk kan det lätt bli klyschor och sånt. Man använder nästan texterna som ett instrument för att klä melodier. Det blir intressantare om man försöker göra texter på sitt eget språk.

Att skriva texter är det svåraste man kan göra egentligen. Med musik så kan man gå på känsla, men texter måste vara grammatiskt hyfsat, orden ska låta bra och passa ihop med musiken. Det är hemskt svårt och tidskrävande, faktiskt.

Jag vet att många som sysslar med musik tycker att det är det som är det svåra. Att det tar emot att skriva texter för det är så himla svårt att få till dem. Blir det inte bra så blir det billigt och platt. Det gäller även när man skriver på engelska. Då har man inte samma krav på sig att det måste betyda nånting, men det ska ändå låta bra. Men när det är klart så är det väldigt skönt.

Det tycker jag. Det är mer trovärdigt.

Jag har en kille som är sju år och en dotter som fyller nio. Så man börjar väl lämna småbarnsåldern och blir barnpappa. På plattan är temat att åldras och man inser att man är inte arton hela livet, även om man vill tro det. Det har nu gått upp för en att tiden går.

Jo, men även på vilket sätt som man tänker och resonerar på. Det förändras under livets gång även om man inte riktigt vill erkänna det.

Jo det blir man. Men även utan barn så påverkar åldern den lekfullhet man hade som ung. Den försvinner väl tyvärr och ersätts av visdom. Det låter klyschigt, men det är ju så. Vilket är ett intressant fenomen i sig.

Nåt ska man ju bli. Det var i tjugofemårsåldern som livet gick lite i stå. Det blev ingen popstjärnekarriär. Då var det en kompis som började läsa till läkare och hon trivdes väldigt bra. Så jag sökte och kom in. Det var inget kall eller nån dröm jag närt, utan det var senare som jag märkte att det var ett trevligt jobb där man får träffa människor. Sjukdomar är inte så härligt, men livsöden och människor gillar jag. Så yrkesvalet har jag aldrig ångrat.

Nej. När man var i tjugoårsåldern spelade jag i lite band, men annars har jag alltid skrivit och spelat in låtar helt själv. På vinst och förlust. Man får total kontroll så det blir min grej, men samtidigt så blir det inte lika mycket dynamik och inputs.

Det har väl hänt, men de idéerna fullföljer man inte då. Sen gäller det att hitta nån som vill ha ens låtar också.

Hon tycker att det är bra samtidigt som det är lite utlämnande. Titellåten är en ganska bitter beskrivning av att vara fast i livet. Hon har lite svårt med den här manliga bitterheten. Man märker skillnad på de som lyssnar. De killar som är jämnåriga med mig kan känna igen sig, medan kvinnor blir lite mer ”är det så här ni känner?”, ”har ni åldersnoja?”. Det är lite fult att ha en ålderskris som man, men den måste man få berätta om tycker jag. Fast allt är skrivet med glimten i ögat.

Eftersom jag spelar in hemma så tvingas hon höra en del. Hon har inte musikintresse på det sättet, men annars är hon ganska bra smakdomare. Tittar man på Melodifestivalen med familjen så är hon väldigt duktig på att plocka ut de två som kommer att gå vidare. Det gör hon efter endast en genomlyssning. Hon skulle jobba som A&R på ett skivbolag och välja ut vad som skulle plockas upp.

Nej, hon jobbar också som läkare och hon gillar det.

När jag gjorde at-tjänstgöring 2009 så blev vi ett par. Det är en klassiker. Det är många som går den vägen så att säga.

Ja och då är titelspåret uppdelat på två spår. Den blev så otroligt lång så jag delade upp den. Från början var det tänkt att det bara skulle vara fyra låtar. Jag var inne på hur Pink Floyd lade upp sina plattor på sjuttiotalet. De hade väldigt långa låtar, nästan två spår på varje sida. Men det är svårt att få någon att lyssna på tiominuterslåtar. Grunden är att man ska få tid att lyssna och reflektera över texterna.

Jo och så är det väl alltid. Man har några idéer som faller undan. Det är nån sorts puttrande process.

Beatles är de stora husgudarna. Det var dem som jag snöade in på i tonåren och som fick mig att vilja hålla på med musik. Sen har jag vuxit upp med att pappa spelade mycket klassisk musik som Liszt och Beethoven. En låt på plattan är en sådan, spår fyra. Annars så är man väl en allätare. Tycker väldigt mycket om Pet Shop Boys. Man formas väldigt mycket av det man lyssnade på då man var fjorton, femton år. Roxette lyssnade jag jättemycket på och det formade hur jag gör musik.

Textmässigt är Kjell Höglund bra, riktigt vass. Ulf Lundell och Kent skriver bra texter, men det är Höglund som jag tycker bäst om.