Nolo Grace har släppt sin senaste singel “Don’t Wanna Go Home.” En låt som handlar om kvällen hon träffade sin man och medproducent Martin Wave. Samtidigt som den är ett kärleksbrev på alla sätt, visar den upp en rå sårbarhet med texter som “It’s hard to connect when I’m afraid to lose.” Vi hörde av oss till Nolo Grace med bland annat några frågor om hennes tid innan hennes sångkarriär.
Dina texter är mycket tankeväckande och exemplifierar din personliga utveckling, vilket är en färdighet. Vilka råd kan du ge till en artist som kanske kämpar för att lyckas göra något liknande?
Tack! Jag uppskattar dina ord. Jag har i stort sett engagerat mig de senaste 5 åren av mitt liv åt personlig utveckling på ett riktigt seriöst sätt. Jag känner att det är grunden för allt. Vad du än arbetar för att genomföra i ditt liv, kommer du att slå i taket om du inte arbetar med dig själv och förstår de saker som håller dig tillbaka. Konstnärer är till sin natur självreflekterande, och det kan ofta vara både en välsignelse och en förbannelse. Det är viktigt att hitta och etablera tankebanor som stödjer din konst och identitet – och den högsta versionen av dig själv – istället för att bryta ner dig. Sättet jag ser på kreativitet är att den omger oss hela tiden, och vi behöver bara utnyttja den. Skönheten i konst och uttryck finns redan där, och de är där för att hjälpa oss att uttrycka vår högsta sanning. Genom att gräva djupare i vår egen självkännedom och medvetenhet tror jag att vi kan fånga det och öppna upp en portal till det för andra. När du är sann mot dig själv och älskar det du skapar, kommer du att röra och inspirera andra. På ett mer praktiskt sätt finns det verktyg och metoder som hjälper mig i vardagen. Meditation, journalföring, vara i naturen och att vara en del av positiva gemenskaper. Jag krediterar också arbetet av tänkare som Joe Dispenza som kritiskt. Jag har varit tvungen att avläsa traditionella idéer om hur vi gör framsteg i den här världen, tanken att det bottnar i kamp, uppoffringar och brist. Jag har lärt mig att arbeta mer utifrån ett utrymme av tillit och känslor på högre nivå, en modell av världen som är baserad på energi. Allt detta arbete har gjort det möjligt för mig att få en bredare vision för mitt liv, ett som känns äkta och inte hektisk. Övergången till att på allvar följa artistvägen har varit spännande och skrämmande. Det har verkligen drivit mig till en ny nivå av självförståelse och acceptans. Mitt bästa råd är att älska dig själv, och älska det du gör! Och ha tålamod för det kommer att utvecklas under den tid som det är tänkt.
När du skapar en låt, börjar du med att sjunga eller nynna på melodin?
Mm både ock! Oftare så sjunger jag melodin antar jag. Jag brukar ha mina hörlurar på och mikrofonen bredvid mig, så det känns ganska sömlöst.
Hur är din skrivprocess? Skriver du dina låtar ensam eller tillsammans med en medförfattare?
Jag skriver mest ensam, och det känns verkligen fritt och terapeutiskt för mig. När jag jobbar med att skapa och färdigställa en låt jobbar jag med en medförfattare. Min främsta skrivarpartner är Natalia Bortolotti (Warner-Chappell). Hon känner mig verkligen, och vi är på samma våglängd när det gäller vår inställning till livet och personlig utveckling. Jag började också nyligen skriva med min man, Martin Wave, som också är en av mina medproducenter. Vi skrev faktiskt precis vår första låt tillsammans förra veckan, och det var en riktigt speciell upplevelse. Låten heter ”Mother”, och den handlar om min mamma. Hon var schizofren och missbrukande, och hon lämnade för ungefär 20 år sedan. Låten handlar om att jag säger hejdå och släpper taget. Det var mäktigt att skriva låten generellt, men ännu mer att skriva den med min partner som känner mig så väl. Det var tufft, känslosamt och magiskt.
Hur kunde du övervinna de utmaningar du ställdes inför när du växte upp i en traumatisk hemmiljö där musik kanske sågs som något negativt?
Jag tror att det viktigaste ligger i din tro. Om du tror att du kommer att övervinna något, kommer du att göra det. Om du tror att det finns något bättre för dig kommer det också att bli verklighet. Även om jag hade en traumatisk barndom tror jag att allt det där traumat gjorde att jag kunde bygga något självständigt. Under lång tid innebar det att fly från det förflutna, överanstränga mig själv och försöka bevisa för mig själv och världen att jag var ”bra”. Det innebar också att jag skulle skilja mig från saker som jag älskade, men som fick mig att känna mig för sårbar – hälsosamma relationer, min kärlek till musik och konst, ett normalt balanserat liv. Allt man måste ”uträtta” och springa iväg ifrån är en form av undvikande, och det fanns en hel del tomhet och lågt självvärde under det. Till slut var jag tvungen att förlika mig med det. Genom att trycka på återställningsknappen på mitt liv och skala bort de saker som på konstgjord väg gav mig en känsla av självviktighet och att man var bra utifrån sin prestation, då kom jag äntligen till en plats där jag var tvungen att gilla mig för den jag är. Det är det utrymmet som min musik kommer ifrån, ett renare utrymme där jag är fri att uttrycka mig utan yttre påtryckningar eller kompenserande önskningar. Konst och uttryck för sin egen skull.
Du etablerade en karriär som chef på Wall Street – sjöng du också på den tiden eller kom sången efter?
Nej, jag sjöng inte alls. Jag hade lämnat alla mina passioner och kontakten med mig själv bakom mig. Mitt sinnestillstånd var begränsat och såg bara en begränsad uppsättning alternativ. Mitt förhållande till min egen röst är fortfarande något jag odlar, men jag började sjunga först efter att jag lämnat det skedet av mitt liv bakom mig. Jag har för närvarande fortfarande en affärskarriär som private equity-konsult och ideell styrelseledare, men min relation till den grenen av min karriär kommer från ett mycket hälsosammare ställe.
Du har koreanska föräldrar, och din man är svensk – får du inspiration från de olika kulturerna?
Ha ha, ja! När jag växte upp lyssnade jag på mycket koreansk musik, både traditionell musik och popmusik. Koreanska och svenska kulturer är båda så musikaliskt rika och melodiskt fokuserade. Min man skrev och producerade K-POP-låten ”Hot Sauce” av NCT-Dream, som var utsett till #1 Global Album tidigare i år. Jag ser mycket cross-over mellan det svenska och koreanska, och jag ser det mer och mer. Jag älskar svensk kultur så mycket. Jag får så mycket värme, kärlek och acceptans av den. Den koreanska kulturen är hierarkisk, patriarkal och extrem. Svensk kultur är mer balanserad, moderat, jämlik och förfinad, och jag tror att det inflytande verkligen hjälper mig mycket i livet. Det är ett yin/yang-inflytande.
