Texas tror på konsten i att skapa album

Det känns bra och för att vara ärlig så är det även lite nervöst nu när det når ut till våra lyssnare för man vet inte hur de kommer att motta albumet. Det är alltid lite nervöst med en ny skiva och det blir aldrig lättare med åren, men jag njuter av att få ge ut ett nytt album. Så det är mixade känslor.

Jag är en albumtjej. Jag tror på konsten i att skapa album. Det finns en anledning till att ett album är skapat. Människor kan njuta av att känna sig som en del av en resa, av bandet och hitta storyn bakom albumet. Ett album är inte uppbyggt av singlar efter varandra utan det är uppbyggt för lyssnaren ska kunna ta det till sig och anknyta till.

När vi gör ett album så hamnar låtarna oftast i sin ordning på ett naturligt sätt. Vi har hört låtarna så många gånger innan vi bestämmer låtordningen så vi har en naturliga vibbar för var de ska ligga. I bandet skriver varje medlem ner sin idé om låtarnas ordning på albumet ska vara. Sen samlas vi och oftast så har vi skrivit i stort sett samma ordningsföljd. De som skiljer sig åt resonerar vi oss fram till var de ska hamna.

Ja, men gillar jag det inte så ändrar jag på det! (skratt) Jag och Johnny har alltid det sista ordet.

Det var delar av tre låtar som vi fann och som vi gjorde färdiga. Då tänkte vi att varför inte göra fler låtar och ett helt album. Så i grund och botten så blev vi inspirerade av oss själva till att skriva ett nytt album.

Albumet var skrivet före den första lockdown i England. Vi ville ha tre ytterligare låtar på albumet och plockade bort några andra. De låtarna kanske dyker upp nånstans vid ett senare tillfälle. Det är alltid så att olika saker händer vid olika tidpunkter.

Vi gjorde en låt ihop med dem 1997 -98 och vi bestämde oss för att göra en till ihop. Det var så Hi kom till.

Åh jag tänker aldrig i de banorna. Vi har gjort samarbeten med Wu-Tang Clan, Ramstein, Kardinal Ofishall etc, men det har aldrig varit så att jag har känt att det är något som jag måste göra utan det har varit samarbeten som hänt naturligt. Så jag vill nog förhålla mig till samarbeten på det sättet.

Jag har alltid älskat Ennio Morricone. Jag har alltid gillat hans filmlåtar. Vi har alltid varit besatta av stora soundtrack. Vi har tagit bandnamet från filmen Paris, Texas med soundtrack av Ry Cooder. Det inspirerade vår första låt ”I Don´t Want a Lover”.  När vi skrev Hi hade vi Ennio Morricone soundet och vi kände att det passade väldigt bra.

Det var i samband med spagettivästern. Filmer som Den gode, den onde, den fule. Jag brukade titta på dem med min farfar.

Varje låt börjar som en idé. En idé som utvecklas från vad du känner och ibland tar den sig sina vägar, vägar du inte visste den skulle ta. Det är så den kreativa processen är.

Ja definitivt. Det låter som samma låt men den har nya vägar. Ibland gör vi akustiska versioner av våra låtar, vilka då låter annorlunda. Vi har gjort en akustisk version av Hi, som låter väldigt annorlunda från albumets version, och av Mr Haze och de är intressanta att lyssna på.

Definitivt! Det beror på samspelet mellan oss och publiken.

Jag gillar Moonstar. Mr Haze får mig att känna mig lycklig. Det är svårt att välja ut nån då alla låtar är viktiga och det var därför vi gjorde ett album. Vi har inte spelat dem live än och jag vet inte hur de känns efter att vi spelat dem på en turnè flera gånger.

Inte i mitt fall. Jag vet vad jag har gjort och det sätter ingen press på mig. Jag är sträng mot mig själv, inte lat, utan jag jobbar hårt. Jag har en hög arbetsmoral, men jag tävlar inte med mig själv och jag tycker inte att vi behöver det. Om saker ibland inte funkar så får vi se om vi kan komma upp med nåt annat. Om nåt bara inte vill funka så måste du släppa det.

Jag vet inte när det hände. Jag har alltid sjungit sen jag var ett barn för hela min familj sjöng. Det är mycket en stor del av den skotska kulturen där min farmor brukade ha fester varje månad. På helgerna i hennes hus brukade folk komma och (vilket är väldigt skotskt) då skulle man gå fram och utföra nånting. Man kunde välja att spela piano, sjunga en sång, läsa poesi, berätta ett skämt, men du var tvungen att göra nånting. I den kulturen växte jag upp och jag valde att alltid gå fram och sjunga en sång. Det var en stor del av min barndom.

Ja för jag tänkte mig aldrig att jag skulle bli en musiker. Än i denna dag kan jag tänka ”really”? Ändå är jag en framgångsrik musiker. Det slog mig aldrig att det skulle gå så bra, utan jag hoppades bara att det skulle funka. Men jag hade aldrig tanken att jag skulle bli en rockstjärna. Svårt att tänka mig det nu också.

Vad? Varför? Ni har några av de största banden genom tiderna.

Ok det är nån procent. Vår vän Angelica Björnsson är med oss på detta album.  jag älskar Angelica för hennes sätt, hon är alltid lugn och jag har aldrig uppfattat henne som blyg eller att hon skulle tycka att hon inte skulle kunna genomföra saker. Hon sjunger bakgrundssång med mig på skivan. Jag tänker mig inte att svenska folket skulle vara blygt, utan att de är väldigt naturliga och förstående. Vilket är ganska ovanligt. Ert språk och er frasering, även när ni sjunger på engelska, är väldigt unik. Det är som med folk från Liverpool sjunger. Det låter på ett speciellt sätt. Det är inget du kan lära dig u antingen så kan du det eller inte. När de sjunger i samförstånd blir det ett väldigt speciell välljud. Jag älskar Max Martin och tycker att han är en av de största låtskrivarna nånsin. Bredvid ABBA såklart. De har varit en stor influens till mitt eget låtskrivande under många år. Det är på senare år som jag sett tillbaka och inte förrän nu insett hur starkt de påverkat mitt skrivande. När jag gifte mig tänkte många att jag skulle ha en supergrupp spelandes på bröllopet. Men jag hade ett ABBA tribute band på mitt bröllop.

Jo som barn och tonåring var jag väldigt blyg och tyst. Så nu tar jag igen det och säger vad jag tycker och tänker. (skratt)