Country/americana-duon Thyra består av de äkta makarna Karin Thyr Eriksson och Göran Eriksson. Båda är etablerade musiker som även ansvarar för musiken i SVT-programmet ”Jills veranda”. Karin och Göran har levt ihop i över 25 år och arbetat tillsammans under många år. Den 13 maj släppte Thyra skivan ”Stockholm Tennessee”. Huvudsingeln ”Some People” handlar just om hur man formar varandra när man levt ihop längre. I höst släpps ytterligare en singel från nya skivan. Den 7 juli spelar Thyra på Makeriet – Glashuset i Örebro. Vi fick oss en pratstund med Karin inför spelningen.
Ni kommer till Örebro för en spelning den sjunde juli.
Ja då kommer vi till Makeriet. Om vädret tillåter spelar vi ute på Stallbacken annars blir det inne i glashuset.
Hur känns det att få spela på hemmaplan?
Jag flyttade från Örebro när jag var tjugo och jag är nu 49, så större delen av mitt liv har jag levt i Stockholmstrakten. Men hemma är alltid hemma. Det känns jätteroligt. Vi har gjort några gig på Makeriet innan och det är väldigt roligt att spela där för de har fin scen och bra ljud. De värnar om musiken och har skapat en superfin plats att spela på.
Och då tar du med dig gubben?
Gubben kommer med. Vi är ju faktiskt en duo även om många inte tror det. Sen är det Örebromusikerna som vi brukar ha med i vårat band. Det är Micke Dahlén på trummor, Fredrik Landh på bas och Klas Olofsson på diverse gitarrer. Det känns också jätteroligt att man får spela med sina kompisar som man har vuxit upp med. Tycker det är otroligt häftigt. Vi gjorde nyligen ett gig och då konstaterade jag att jag har spelat med Micke i drygt 30 år. Det är ett helt liv liksom. (skratt)
Då är ni i bandet som en familj när ni har hängt ihop så länge.
Verkligen. Det blir en familj och deras familjers barn umgås med våra barn. Det tycker jag känns fantastiskt. Musik är som ett eget språk och när man har spelat så länge ihop så förstår man varann 99 gånger av 100 utan att man behöver kommunicera så mycket. När vi spelade in senaste EP´n ”Stockholm Tennessee” var Micke och Fredrik med. Vi spelade in den live i vår studio och de kom dit utan att ha hört låtarna innan. Jag och Göran tog varsin gitarr och spelade upp hur låtarna gick och sen satte sig grabbarna vid sina instrument och så spelade vi in det. Så EP´n skapades där och då på grund av att det var vi som tillsammans gjorde det. Det hade aldrig kunnat bli det som det blev om vi inte haft de här komponenterna och oss. Det är ett bra kvitto på att när man känner varandra bra musikaliskt så uppstår nån sorts kommunikation och gemensamt uttryck. Personligen tycker jag att det hörs på EP´n.
Du och Göran har förberett låtarna, men får de andra i bandet brodera ut dem lite efter eget huvud?
Självklart. Det är det vi vill. Vi vet ju hur de spelar, vad de kan och vad de har för musikaliska tankar. Ett exempel är en låt som heter ”Living is all you know” där jag hade en ganska tydlig bild av hur den skulle bli. Då sa Micke: – kan vi inte bara prova en helt annan grej? Och det blev den versionen som sen hamnade på EP´n. Hade han inte sagt något hade det inte blivit den versionen. Det känns skönt att vi är så trygga i våra relationer så vi kan prova varandras förslag. Finns ingen prestige som hämmar. Blir det bra så kör vi på det och blir det inte bra så säger vi det. Omger man sig med talangfulla människor så blir det ett bra resultat.
När ni i bandet nu känner varandra så väl, kan det bli att ni gör nåt bus när ni är ute och spelar?
Det finns nån sån här tradition att när man är ute på turné, sista giget spex, ska man göra nånting som helst inte drabbar publiken utan enbart påverkar dem i bandet. Men det blir nog mest trams vid sidan av scen. Kan bli rätt så tramsigt sina gånger, men det är härligt det också. (skratt) Humorn måste få ta plats.
När ni spelar in en skiva kan du då känna att den här låten kommer att bli en riktig favorit bland lyssnarna?
Både och faktiskt. Om man skriver en låt och tänker för mycket att nu ska vi anpassa oss så radio vill spela den här låten eller att den här skriver vi för att publiken ska ta den till sitt hjärta, då blir jag väldigt begränsad och det blir sällan bra för själva låten. Man målar in sig i ett hörn istället för att bara gå på musikalitet och känsla. Man har lätt en föreställning om förväntningarna på t ex en melodifestivallåt. I skrivandet så försöker både Göran och jag att bara skriva från hjärtat. Och den historia som vi vill berätta är utgångspunkten, sen om låten blir fyra och en halv minut eller tre minuter det får historien styra. När man spelar in kan man få lite fjärilar i magen och känner att det här landar jättebra. Det här är jag stolt över och det vill jag dela med mig av till dem som vill lyssna. Men jag kan inte nödvändigtvis känna att en låt kommer bli en radiohit. (skratt) När det kommer till vår senaste EP så kände både jag och Göran att det landade rätt och att vi tog ett steg och fick ett sound som är lite grusigare, råare och inte lika polerat som senaste albumet ”Nashville Songs & Stories” . Vi kände alla när vi spelade materialet live från albumet att det här känns ”gött” och det soundet ville vi få på EP´n. Vi spelade in den live och sen mixade Fredrik Landh skivan och då behöll han känslan av att det är inspelat live. Det tycker jag blev väldigt bra och det är jag stolt över.
Kommer ni fortsätta på det inslagna spåret framöver?
Det tror jag. Det beror på vår utveckling för vi påverkas av de influenser som vi har runt omkring oss. Vi har en liten plan på att göra en EP till under nästa år och då är det kul att inte bestämma att vi ska göra exakt likadant, utan se var vi står då. Men jag misstänker att det blir nåt liknande i samma anda.
Det kan väl vara kul att experimentera lite.
Att ta ut svängarna lite kan vara kul. Vi är oftast tre på scenen som sjunger och då gjorde vi så på EP´n att vi tre sjunger. Den här gången så tänkte vi vilka gubbar och tanter har vi i bandet, vilka komponenter består bandet av och så försökte vi hålla oss inom den ramen. Då går det att spela materialet så likt som möjligt live. Lägger man på 14 gitarrer så är det svårt på scen. Då måste man rensa nånstans. Så vi har försökt att hålla det så likt vår live-sättning som möjligt.
Med tanke på att vi haft en pandemi med restriktioner, hur kändes det att få komma ut och spela?
Det känns jätteroligt. Det enda vi gjorde under pandemin var att vi spelade i vår trädgård när taket var satt till 50 personer. Då gjorde vi något som vi kallade för Backyard Sessions och det blev jätteuppskattat. För nån vecka sedan så hade vi en sån spelning igen, men utan begränsning på folk, så då var vi närmare 130 stycken. Vi hade gästartister och en foodtruck. Det var otroligt härligt att få möta publiken på ett mera avslappnat sätt. Även om det gick att genomföra vissa arrangemang under pandemin så låg fokus hela tiden på att det skulle vara tryggt och säkert för att minska smittrisken. 90% låg på den biten och 10% på musiken. Det är skönt att det inte är så längre.
Nu är ni en stor familj musikaliskt, är barnen inne på samma spår när det kommer till musik?
Vi har två barn, en nittonårig dotter och en snart femtonårig son, och dottern var uppe och gästade med bandet när vi sjöng i söndags. Hon spelar själv gitarr, sjunger och har gett ut en singel under pandemin. Vår son är med sin pappa på turné och jobbar som gitarrtekniker i sommar. Han hjälper både Göran och Jill Johnson. Han spelar lite gitarr, men håller sig lite i bakgrunden som många tonåringar gör i den åldern. Han kanske kliver fram han också, man vet aldrig. (skratt) Förra midsommaren satt alla våra barn i en ring och spelade och sjöng. Vanligtvis brukar det vara vi vuxna som gör det. Det var kul att se att nästa generation tar vid.
Det blir inte Thyras arvingar?
Nej, det tror jag inte. Family Four har redan funnits så vi får se vad det blir. (skratt) Men det är kul att spela med sina barn och ta udden av pressen att spela publikt. Bara få sitta vid middagsbordet och lira för att det är kul. Att få göra något tillsammans är något som jag tagit med mig från Nashville. När vi är där så finns det möjlighet att lira oberoende av vilken nivå man är på. I Sverige finns det inte så många scener för den som är ung och vill känna sig fram.
