Erik Fichtelius ger oss svaret på vad en nyhet är för något
By svip 9 år agoErik Fichtelius är en av Sveriges mest erfarna nyhetsjournalister, med närmare 50 år som reporter, chef, författare, och journalistiklärare bakom sig. Många är vi nog som minns hans namn i samband med dokumentärserien Ordförande Persson. Han har bland annat skrivit "Nyhetsjournalistik–tio gyllene regler" och vunnit Stora Journalistpriset 1986 och 2007. Nu är han aktuell med sin nya bok ”Vad är en nyhet?”. Vi låter honom svara på det och lite andra frågor.
Erik, vad är en nyhet?
Det är det som det inte riktigt går att svara på. Därför att nyheter är en tyst kunskap, en konvention, det publiken har lärt sig att det är . Det är det som gör det här lite spännande, att försöka fånga detta mystiska begrepp. Boken blir lite av en jakt på ett undflyende ord. Men jag tror att med boken får man en någorlunda bild av vad en nyhet är. Det är i alla fall min förhoppning.
Mycket av det som kallas nyheter i dagsläget är väl egentligen reklam?
En del, men inte mycket, jag skriver också om det. Produktplacering som ett problem. Mina poänger är att nyheter ska vara oberoende, dels kommersiellt oberoende. Detta blir ett problem, för ju svårare kommersiellt finansierade nyhetsmedier har det att finansiera sig så smyger sig reklamen in genom produktplacering / smygreklam. Därför blir det viktigare att hålla etiken högt i journalistiken. Men det går att finansiera journalistik med kommersiella budskap men
man ska inte föra in kommersiella budskap i texten. Och inte ta betalt för det.
Utan då ska det tydligt framgå?
Ja och det finns det etiska regler för hur det ska hanteras.
En av frågorna i boken är ”vad är en oansvarig utgivare?”…
Det bygger på vad som är en ansvarig och en oansvarig utgivare. Jag är ordförande i Utgivarna. Som samlar all svensk media, dagspress, tidskrifter, kommersiell tv och public service. Det som förenar oss i det här är just att vi vill lyfta fram ansvarig utgivare och att vi försvarar det system av tryckfriheten som vi har sedan 250 år. Vi vill försvara systemet med ”ensam ansvar” och dra upp rågången mot det som vi kallar ansvarig utgivare. När man publicerar sig på nätet utan att det finns någon ansvarig utgivare som tar ansvar juridiskt eller etiskt. Jag ställer båda frågorna i boken, vad är en ansvarig och en oansvarig utgivare. Trovärdigheten i systemet ligger i det här med ett ansvarigt utgivarskap.
Senast jag läste om en ansvarig utgivare som var på tapeten så var det han som driver Lexbase och hänger ut tidigare straffade personer.
Poängen är att du kan ägna dig åt tryckfrihetsbrott. Du kan förtala någon men då vet man i alla fall vem som är ansvarig och vem man ska ställa till svars. Vår poäng är att det är inte fotograf eller reporter som ska hängas ut, utan att det finns en ansvarig utgivare som förutsätts ha vissa kunskaper och som följer systemet. Både vad gäller lagens innehåll men också pressetik.
Erik Fichtelius Foto: Ulrika Beck-Friis
Journalistiken har utvecklats under de år som du varit med…
Jag har varit med under 50 år. När jag började på Uppsala Nya Tidning (UNT) så sattes den fortfarande med bly och trycktes i källaren så att huset skakade. Det är ett tag sedan.
Det måste ju bli svårare och svårare att hinna kolla upp att allt stämmer i och med att allt ska ske så fort nu för tiden?
Jag ställer frågan: ”är det viktigast att vara först eller att ha rätt?”. Mitt svar är att vara den som har rätt. Frestelsen med den här snabba nätpubliceringen är att man publicerar innan man kollar upp det tillräckligt. Hela poängen med min bok är att i den här föränderliga världen så finns det vissa grundläggande värden i nyhetsförmedlingen som är teknikoberoende. Bra nyhetsförmedling är oberoende, står fri, bara publiken är uppdragsgivare. Inte några företag, någon politiker eller stat. Det är det ena tunga benet. Det andra är att bra nyhetsjournalistik är en process av verifikation. Att vi har system för att kolla och dubbelkolla allt ifrån flera av varandra oberoende källor till att man stavar namnet rätt. Och då ska vi fan i mig börja med att stava namnet rätt. Det är som ett lackmustest på det här. Ett sånt förtroende bygger man långsiktigt. Public service och morgontidningarna har byggt det långsiktigt. Och det är hög trovärdighet på dem i Sverige.
För egen del så brukar jag mejla över intervjuerna till den som jag intervjuat innan vi publicerar det. För att vara säker på att det inte blir något missförstånd.
Det är något jag skriver om också. Det är vanligt att den intervjuade får läsa intervjun i förväg men det betyder ju inte samma sak som att man får ändra hur som helst. Om jag har sagt något dumt till dig som är något intressant och det är intressant för att jag har sagt det. Speciellt om jag är en makthavare. Om jag säger att ”statsministern är en idiot” och sen får jag se det här i skrift och tänker det var inte bra att jag sa så. Så då vill jag ändra till att ”statsministern är ett geni”. Även om jag har fått texten så betyder inte det att jag får ändra den. Har jag de facto sagt att han är en idiot så har jag ju sagt det. Det här är en etisk fråga. Ja det är rätt att låta den intervjuade läsa, men han har inte oinskränkt rätt att ändra. Den enda som har rätt att bestämma vad som ska stå i tidningen är den ansvarige utgivaren.
Hur började du med journalistik? Hur kom du in på den banan?
Jag visste ifrån det att jag var tio år att jag ville bli reporter. Jag gav ut skoltidningar och jag kommer ihåg att när jag var tio så sa jag till några pedagogik studenter som intervjuade skolbarn i Uppsala att jag ska bli journalist. Sen har det varit en ganska rak bana, jag började skriva i UNT när jag var 14,15 år och började sommarjobba där när jag var 17. Så jag har inte lärt mig journalistik på någon journalistik skola. Utan jag har lärt mig på det gamla sättet genom praktik. Och det är nog så gott.
Ja det har ju gått bra…
Det har gått bra trots allt. Ha ha.
Jag såg nånstans att du hade varit med och gjort barnprogram för TV 1975?
Kartonghuset. Hur man klipper och klistrar i mammas gamla avlagda strumpor och gör strumpfilurer. Och hur man använder en kartong för att bygga ett dockhus. Ett mycket typiskt 70 tals program. Det hade passat väl att parodiera i årets (2015) julkalender.
Gjorde ni många avsnitt?
Fem halvtimmes avsnitt. Sändes i repris gång efter gång. Jag försökte etablera mig som nyhetsreporter och så blev jag mer och mer förknippad med barnprogram. Det var inte lätt. Men det är många som börjat som barnprogramledare, jag är i gott sällskap med kulturministern.
Du är även ledamot i Kungliga patriotiska sällskapet, vad är det för något?
Det är en akademi instiftad av Gustav den tredje. Som från början var till för att belöna framstående insatser inom näringslivet. Det låg väl något annat i ordet patriotism då än vad det gör idag. Men det är ett bra nätverk att vara med i.
Sen har du varit på Utbildningsradion (UR) och nu är du på Kungliga biblioteket (KB).
Jag var VD på UR i sex år, slutade i somras . Då tog jag på mig ett utredningsuppdrag, jag ska utreda bibliotekens framtida funktion åt KB. Det är på deltid så jag hinner skriva lite också.
Du har skrivit ett antal böcker under åren som gått.
Jag var tidigt ute med att skriva om persondatorer. Det har blivit en deckare om momsfiffel. Sen lite reportageböcker. Och sen intervjuboken med Göran Persson förstås.
Det är nog Göran Persson som jag först förknippade med ditt namn.
Det är nog en av de mest sedda dokumentärer i svensk dokumentärfilms historia.
Var den dokumentären svår att göra med tanke på det du sade tidigare om att man ska vara oberoende?
Absolut. Det var en balansgång. Det var många som undrade innan de hade sett programmen hur det var med det där. Men jag tror att när folk väl hade sett programmet eller läst boken så var det inte ifrågasatt längre. Utan då var det klart att jag hade gjort detta fristående ifrån Persson.
Det pågick väl under en längre period så då blir man väl vän med den man porträtterar?
Närheten mellan källor är ett klassiskt sånt där källproblem. Och det problemet blir större ju längre tiden går. Sen ska man komma ihåg att tio år är en lång tid, men vi kanske sågs tre till fem gånger per år. Så det var inte så att man nötte ner trösklarna.
Nej det hade han nog inte tid med.
Nej, varken han eller jag. Men det är som sagt ett klassiskt källproblem. Jag skriver om det i boken, ”off the record problematiken”. Det gäller att göra en tydlig överenskommelse, grundad i den svenska tryckfriheten och meddelarfriheten. Så man vet villkoren för samtalen. Och de var väldigt tydliga från början oss emellan. Allt som sades kunde publiceras, men han kunde vara anonym.
Så ni hade spaltat upp detta före?
Det var spaltat. Direkt hänvisning till grundlagens meddelarfrihets bestämmelser.
En annan pressetisk fråga som kommer upp i boken är ”finns det en särskild plats i helvetet för nyhetsreportrar?”.
Ja det gör det ju. Det är ett väldigt plågsamt förrum till skärselden. I det första rummet så tvingas de höra alla sina gamla intervjuer gång på gång i originalskick. Tänk dig själv att få det utskrivet och uppläst för dig. Det är plågsamt. I det andra rummet är man först med en nyhet, men innan man själv har hunnit publicera den så har en konkurrent publicerat den. Så det dröjer inte länge innan man längtar till skärselden.
Tur man inte är nyhetsreporter då.
Det är bara att gratulera. Men akta dig för helvetesglöden. Ha ha. Man får blanda lite allvar och skämt i den här boken. Det är det som gör formatet lite kul.
Vi på svip.se tackar Erik Fichtelius för att vi fått intervjua dig och fått lite svar på vad en nyhet är. Samtidigt är man lite avundsjuk på Göran Persson som fick prata med trevlige Erik så många gånger...
