Idag släpper Anders Lundin albumet ”Här är jag nu” i fysisk form samt den digitala nyutgåvan ”Här är jag nu – special edition”. Expedition Robinson, Eurovision Song Contest, Allsång på Skansen – Anders har hunnit med mycket under sin karriär. År 2020 växlar han upp och satsar på musiken. Nu väntar spelningar runt om i landet och Anders kommer även att köra krogshow på Mosebacke i Stockholm vid två tillfällen i februari/mars.
Du är aktuell med ditt album…igen! Du släppte det digitalt först…
Jag släppte det digitalt. Det är så att jag försöker göra allt det här själv, med varierad framgång. Det har varit mycket problem. Det sista som hände var att det visade sig att mitt kontrakt med SVT motsätter sig att jag har någon sort av kommersiell verksamhet vid sidan av. Det kan man tycka vad man vill om, men det står så i kontraktet så det var inte mycket att snacka om. Så de bad mig att ställa in. Efter att man gnisslat tänder en stund så var det bara att ställa in alltihop. Och sen göra om det nu då.
Men nu blir det både en fysisk utgåva och digitalt….
Ja jag hade ingen fysisk skiva förra gången, för det har det också varit problem med. Så nu är det en fysisk skiva och jag passar på att lägga till några bonusspår på den digitala utgåvan. Så det finns anledning att fira! Jag tycker att det känns konstigt att inte ha nånting i handen. Så skivan tänker jag mig som en liten cooffetable bok. Jag har en föreställning som jag turnerar med där jag väver in alla låtar och texterna i en historia om människans vandring på jorden. Jag tyckte att det vore fint att få med det även i utgivningsformatet. Därför har jag försökt att koka ner historien till ett bildcollage på några sidor med korta utmejslade meningar som binder ihop låtarna med en röd tråd.
När du skrev låtarna så jobbade du halva veckorna i Göteborg och när du hade tid över så pulade du med de här låtarna…
Jag satt nätterna igenom på hotellrummet och knåpade. Det är två saker, dels att spela akustisk gitarr på scenen, det hade jag enorm respekt för. Att sitta med en stålsträngad akustisk tyckte jag var väldigt, väldigt naket. Man kan lugnt säga att det krävdes många timmar för att känna självförtroende för att spela. Sen går det ganska bra att spela in med ett ljudkort i sin dator. Hotellrum är,vilket Deep Purple och många andra bevisat, en optimal plats att spela in på. Jag skrev låtarna och texterna i hotellrummet. Men då jag inte lever på detta så måste jag samtidigt göra annat och därför så tog det lång tid att spela in det. Jag har spelat in det på stulna stunder i en studio när den var ledig och min medmusiker också var ledig. Det blev ganska begränsat med tid, men nu är det klart!
Väntan från att man skriver sin låt tills man äntligen får släppa den, blir man inte lite otålig?
Jo och när det har varit så krångligt nu på slutet. Det är inte lät att övervinna alla tekniska bitar. Hur trycker man upp en skiva? Ska det vara en skiva? Hur får man ut den på Spotify? Ska den marknadsföras? När man väl lyckats kläcka allt det och bokat en lokal för releasefest då dyker kontraktet med SVT upp, vilket gör att jag får ställa in alltihopa. Sen ska man ner i ide igen och ligga på produkten ett tag till. Men nu är det dags. Så nu är det både en enorm lättnad och hela magen är pirrig inför den här händelsen.
Det är mycket vemod i texterna…
Det är vemod som det handlar om. Otroligt mycket vemod i de här låtarna. Tror att många av oss i Sverige är vemodiga. Vet inte om du åkt vägen ner från Ludvika ner mot Filipstad förbi Hällefors. Det är den vemodigaste vägen i hela världen. Å värre blir det om du åker upp mot Lesjöfors. Bergslagen är det vemodigaste som finns, tycker jag. Nu är det är lite som att jag sätter ner tankarna i nån versform och så petar jag ombord dem på några ackord. Det är som en barkbåt som man försöker få iväg och hoppas att den inte ska tippa utan nå hela vägen fram till den som lyssnar.
Men då åker låten ”Problemet med blåbär” till en annan hamn än de andra låtarna?
Ja, den är inte i vemodfållan. Men det finns ett stråk av: ”jo det är så sant så, här har man sökt efter kärleken och så fanns den runt hörnet.” Den låten tyckte jag från början att den inte hörde hemma på skivan. Den avvek så mycket. Så den var inte med under lång tid, tills den plötsligt en dag var det. Självklart att den skulle vara med.
Vad är det som inspirerar dig till att skriva texter?
I slutändan så är det ett behov av att vilja uttrycka sig. Tror det vore enklare eller begripligare med att måla. Att man sätter sig ner och målar för att få ur sig nån känsla. Men jag kan inte det, så det här är vad jag gör. Jag hade oavsett allt annat måst göra det här för att känna mig till freds. Måste få ur mig de här tankarna eller känslorna och fästa dem på nånting. Det blev i visform och jag vill gärna se vad som händer när de möter nån annan. Se om de väcker nånting i de som lyssnar. Vilket det gör. Jag får fina omdömen när jag är ute och spelar. Det är kul att se att publiken är med. Jättehäftigt att formulera en tanke och känsla och märka att man når fram till den man riktar sig till.
Du har även tidigare skrivit låtar men rört dig inom olika musikstilar…
När jag var i tjugoårsåldern så ville jag vara gitarrist. Dels så spelade jag i ett band som var väldigt ambitiöst och spelade all form av musik. Det var lite i dyningen av 70 talets progg. Sen blev det rock då jag var ute med rocksångare under några år. Då skrev jag låtar mest för att ha nånting att spela. Sen har jag väl nån sort av känsla för text och berättande. Men det tog jag nog inte så allvarligt, men med tiden så har jag kommit till den insikten att jag kan skriva texter är något som jag ska vara rädd om och försöka göra nånting av.
Har dina texter alltid varit på svenska?
Jag har skrivit några texter till Rigmor Gustafsson på engelska. De blev lite underfundiga och fiffiga de med. Men jag tycker inte att jag har samma känsla för något annat språk än svenska. Jag har en förtjusning att tänja på orden och smyga in dialektala uttryck. Det är ett annat självförtroende jag har med svenskan och som jag saknar när jag skriver på engelska. Det finns många dubbelmeningar i alla språk och det vill man ju ha koll på. Det subtila blir bäst med det svenska språket. Jag kan inte heller bli så rörd som jag kan bli av texter på svenska.
Hur började ditt intresse för musik?
Det hela började med min mamma som kom från Tyskland. Vet inte om hon hade missuppfattat att alla svenskar kunde sina vistexter och att hon också skulle lära sig dem eller om det var ett sätt för henne att lära sig språket eller om hon var tagen av visorna. Men det var hon som sjöng hemma och det blev mycket Evert Taube och Birger Sjöberg. Så jag hörde mycket sånt när jag var liten. När jag började spela gitarr hade jag en lärare som bekantade mig med Olle Adolphson. Jag spelade mycket visor och tyckte hemskt mycket om dem. Tyckte att det var jättefiffiga låtar och många kluriga ord. Det var så det började. Längre fram började man spela popmusik, men nu känns det som att det var läge att gå tillbaka till visorna. Det var mer klädsamt i min ålder.
Du är även nominerad till årets visa på Manifestgalan…
Det var det som jag önskade mest av allt, för jag förstod att när man har fått varit med i stora produktioner och sammanhang som jag varit på SVT så är det som att jag är och alltid kommer att vara förknippad med dem. Den här lilla verksamheten kan inte konkurrera i uppmärksamhet och spridning med t.ex. Allsång på Skansen. Så att jag fått ett sånt erkännande känns viktigt för mig och för fortsättningen. Det är lätt att många tror att det här bara är en liten lattjo grej som jag gör eller att förväntningarna är för lågt ställda. Men nu tycker jag att det känns som ett väldigt fint erkännande och en bra morot för att fortsätta.
Hur känns det att tävla mot de tre andra som blivit nominerade? Som Christina Kjellsson?
Det känns väldigt bra. Ska jag förlora mot nån så gör jag det gärna mot Christina. Tycker att hon är jättebra.
Hon gillar ju också detta med texter…
Verkligen. Vi var ute på Packmopedsturnén i somras och hade fina samtal. Hörde hennes texter kväll efter kväll. Har känt att vad ska jag skriva om i fortsättningen? Jag kan ju inte skriva om brinnande tonårskärlek, det har andra redan gjort, men hon visade på att det finns gott om ämnen och att det kan bli väldigt bra. Jag tycker att hon är väldigt inspirerande.
Det blir ingen duett med henne?
Tanken har slagit mig att vi som åkte på moppeturnén kanske nån gång skulle göra det i mindre skala. Göran Samuelsson, som var med, har skrivit väldigt fina sånger.
Du är ambassadör för Filipstad, hur kommer det sig när man växt upp i Farsta?
Alla gator i Farsta heter något med Värmland. Jag är uppvuxen på Kristinehamnsgatan, flyttade sen till Ullerudsbacken och fick min första kyss på Filipstadsmacken. Vår käraste kusin bodde i Gammelkroppa så där var vi på somrarna. Sen har jag tagit mig en mö från Värmland och vi bor så mycket som vi kan i Filipstad.
