På lördag den 9 februari ställer sig Andreas Johnson på scen i Malmö Arena för att framföra sitt bidrag i Melodifestivalen. Han tävlar med låten Army Of Us.
Du måste vara en av de mer rutinerade i årets Mello. Sjunde gången!
Det känns som att det är max tre gånger som man har varit med, men uppenbarligen har jag varit med sju gånger. Det är ändå samma känsla och samma pirr oavsett om du går ut där eller på konserthuset. Det är samma laddning i kroppen. Sen kanske man inte tar saker på så jävligt blodigt allvar. Det är lite mer att man kan skratta åt hela cirkusen. Sen är jag inne i en fas i min karriär där jag inte har något att jinxa med. Jag står inte och faller med Melodifestivalen, däremot så är jag otroligt peppad i år att dels få släppa den här låten och att få öppna i Malmö Arena som startnummer ett. Att få sätta igång fyrverkeriet!
Blir det fler låtar från dig, är detta början på en platta?
Det är det definitivt, i alla fall en EP. Det ligger rätt många låtar i datorn som jag har börjat kolla över och som jag har börjat jobba med igen. Det sätter igång processer när du går in en sån här tävling. Att jag ställer upp i Melodifestivalen gjorde att jag släppte en jullåt. Den gick väldigt bra på radio. Det var den första låt som jag släppt på två år. Sen ska det väl komma uppföljare efter den här. Går in lite mer i ett arbetsår i år än vad det förra året var.
Foto: Per Kristiansen
Ni är fem stycken som har skrivit på den här låten, hur har ni då gått till väga?
Det här är ett helt annorlunda förfarande än när jag skrev Glorious för tjugo år sedan. Då gjorde jag den själv hemma i mina föräldrars tvättstuga. Man satt mer ensam på kammaren och skrev sina låtar. Mina andra Mellolåtar har jag skrivit tillsammans med en till person. Men här kommer en låt i september skickad till mig. Det var demos, inte färdig liksom. Jag har fått mig tillskickat låtar förr, men de har jag inte tagit vidare. Här fanns det nånting i låten som triggade mig så att jag kunde ge uppslag till en refräng, ett stick och textidéer. Då gick jag vidare med det. Det känns kul när man kan ta låten ytterligare ett steg. Låten hade kommit till på ett låtskrivarcamp nere i Skåne. De var fyra stycken som satt i rummet och komponerade. Det är också ett sätt att skriva låtar på. Ett sätt som för mig är lite främmande, men när man väl har klivit in i låten så har man gjort den till sin egen. Nu känns det fullständigt naturligt.
Din succélåt Glorious kom för tjugo år sedan, har det känts svårt att toppa den?
Den låten har betytt otroligt mycket för mig. Det är den som definierar min karriär och den som öppnade dörren till pojkdrömmen. Att få resa runt världen, turnera och spela på alla dessa scener som du bara har drömt om. Fortfarande tjugo år senare så är det en låt som är lika magiskt härlig varje kväll som jag går ut, oavsett om det är på en hockeyarena eller ett konserthus, när introt börjar så är det som en överenskommelse mellan artist och publik, alla vet vad som komma skall. Alla har en relation till den. Det finns andra låtar som blivit hits som jag har tröttnat på fortare än den här. Men jag har inte försökt skriva nåt som minner om den på det sättet, utan de låtar som jag har haft med i Melodifestivalen har varit mer inspirerade av min inspiration av 60, 70 tals låtar. Jag försöker skriva låtar som tar mig och andra till andra ställen. Det är inte så att min karriär har stått och stampat med den låten, utan tvärtom har den mer kunnat göda den. Den har gett mig friheter att kunna göra olika saker då den har varit hyggligt inkomstbringande.
Du tränar ett fotbollslag…
Japp, det har jag gjort i ett antal år. I synnerhet de senaste två, tre åren så har jag lagt jättemycket fokus på det. Tränar ungdomsfotboll upp till nitton år. Det är ett jätteengagemang och jag brinner för det. Jag kommer själv från lagidrott och det har gett mig mycket. Det finns oerhörda likheter mellan att vara i ett band och vara i ett lag. Man vinner tillsammans, man förlorar tillsammans. Man måste öva / träna för att bli bättre. Måste kunna knyta näven i fickan, gå vidare och sätta nya mål. Så det är mycket som jag tog med mig från idrotten.
Och din låt Army Of Us kan bli er kampsång?
Det var lite där det hamnade. Fotbollstjejerna som jag tränar, jag har tränat dem sen de var knattar, har alltid tjatat, kan du inte skriva en låt åt oss. När embryot till den här låten kom så kände jag att här är er låt. Det har också triggat mig. Sen är det 2019 tjugo år sedan som jag släppte Glorious, så det är kanske skönt att åter ställa sig på scenen och göra nån låt som har den där pampigheten. Den är gjord för att spelas i Malmö Arena. Den har mycket av de ingredienser som har följt med mig under min karriär och som varit på alla skivor sen jag spelade i Planet Waves. Den har nåt lite folkligt i sig och nåt storslaget melankoliskt. Hoppas det kan applicera på många.
Du lyssnade i ungdomen på hårdrock, förutom Bob Dylan som ni tog bandnamnet ifrån…
Precis. Det var det smartaste att ta namnet rakt av ifrån en Dylan platta. (skratt) Jag var tolv, tretton när jag började gå på de första konserterna på hovet. Då kom alla de här banden som Iron Maiden, Saxon, Whitesnake mm. Det var ett band i veckan. Efteråt gick man hem till mammas och pappas källare och försökte posera likadant som banden gjorde. Det var en skola. Vi kunde inte spela. Vi var rätt kassa, helt värdelösa. Men man fick sin uppfostran genom att se alla de här banden och sen blev det mer från att bara posera som dem till att lära sig spela lite grand. Man repade, repade och repade. Sen kom det in nån som kunde lite bättre än en själv och hela bandet växte. På liknande sätt som det kan vara i ett fotbollslag. Vi skulle bli det bästa bandet i sjuan, men det blev vi inte. Inte i åttan eller nian heller. Vi var rätt kassa i under hela tiden i gymnasiet med. Sen började det hända grejer och då hette vi Syndicate Rag, vilket sen blev Planet Waves. Planet Waves var ett gäng killar som vuxit upp i Huddinge – Hagsätra – Rågsvedsområdet. Till slut fick vi vårt första skivkontrakt med EMI. Så det var en lång resa med många kilo Marshall förstärkare som bars upp från källare till scener. Det var en väldigt bra skola.
Hur skulle du vilja beskriva Planet Waves musik?
Hårdrocken hade tonats bort, det enda vi hade kvar var vårt långa hår. Vi hade tagit mer influenser av americana, Sprinsteen och brittisk musik. Vi var en mix av det som hände på musikscenen just då.
Ett annat band som också tagit sitt namn från en Dylan låt är Judas Priest….
Jag växte upp i ett jazzhem. Mina föräldrar var jazzmusiker. En dag kom min mor hem med tre plattor till mig med musik som kunde vara lite motvikt till jazzen. Det var Judas Priest Stained Class, AC/DCs Let There Be Rock och Bob Dylans Nashville Skyline. När jag hörde Dylan så var det bara woaw. Det var min introduktion till nån slags country-folk musik. På den plattan sjunger han med väldigt förställd röst och så trodde jag att Dylan lät tills jag hörde annan musik med honom. Där såddes nåt frö till singer / songwriter. Sen är mitt all time favoritband AC/DC. Jag kommer inte ifrån dem. Jag såg dem 1984 på Monsters of Rock. Det var en upplevelse för en fjortonåring.
Men du kommer inte ha nån liknande utstyrsel som Angus Young på Malmö Arena?
Nej. (skratt) Jag har med mig bandet. Måste få vara i min naturliga fysiska miljö. Jag har ett band på scenen för det är det som passar låten. Det är en låt för publiken. Idag finns det så mycket teknik att tillgå. Benjamin Ingrosso hade ett nummer förra året med en skärm och Måns Zelmerlöw hade en streckgubbe, men det här kommer att bli ett fysiskt nummer.
