Bröderna Dohlsten sätter segel för föreställningen ”Lasse i Gatan”

Lite tillbaks är jag. Nu har jag hållit i gång några år, egentligen lämnade jag scenen 2004. Sen kom jag tillbaks 2014 och började göra musik igen. Så det är väl en paus där mellan 2004 till 2014 på tio år.

Nej, det var livet. Jag höll på mycket när jag var yngre med framgång, men sen så var det nåt som hände och jag tog en paus helt enkelt. Sen kunde jag inte låta bli utan gjorde en show 2014 när jag släppte musik i mitt eget namn. Sen tog det verklig fart 2018 när jag och min bror Victor skrev vår föreställning ”Farväl Majorna”. Det var vår debutföreställning. Sen dess har det verkligen rullat på och vi har gjort den föreställningen för tredje året i rad på teater Aftonstjärnan, Stora teatern och nu senast på Stadsteatern i Göteborg. Och om två månader lite drygt så blir det premiär på nya förbeställningen ”Lasse i Gatan”.

Det var väl nåt slags uppvaknande av mig själv. Lite:- nu ska jag verkligen se till att göra det här! Att faktiskt ta tag i min musik igen. Jag började skriva låtar och då tyckte jag bara att det var en passande titel. Sen finns det en låt på den skivan med det namnet som handlar om det unga jag. Så där kommer den självbeskrivande titeln och om hur jag kände då. Sen är det ett bra namn som fastnar.

Främst historiskt är det placerat i Göteborg. Det var hela idén med det här från början för jag var trött på att skriva om mig själv och fick lite idéer om att utforska mina egna gator mer eller mindre. Jag började skriva om historien som gatorna bär på för att hitta inspiration. Det växte till ett par låtar som jag och Victor senare började jobba med vilket resulterade i en föreställning. Victor skrev en monolog medan jag skrev fler låtar under tiden. Sen har det bara rullat på. Portervisan och Nattmannens Blues är arv från föreställningen. De fick inte plats i den, men jag ville ändå ta med dem ut på spelningar.

Och då tyckte vi att det var så kul så vi ville fortsätta och så är det så otroligt roligt att jobba med sådana här teman där man själv får forska lite och ta reda på spännande saker. Däremot så var det en ganska intern lokalhistoria (Farväl Majorna) så nu ville vi bredda perspektivet. Nu måste vi ha en historia som rör hela Sverige för att kunna nå fler människor. Då dök historien om Lars Gathenhielm upp.

Det är väl här det går isär. Han började på sjön eftersom han var från ett samhälle nere på västkusten där det fans många stora rederier. På den här tiden hade man inget skydd utan de rederier som hade båtar fick anlita kapare som skyddade kusten. Hans pappa var redare och hans storebror var mycket ute på sjön. Varav Lasse också var det de första fem åren av sitt vuxna liv. Mellan 17 till 23 år. Sen var han sjuk då han hade tuberkulos sen födseln. Så de sista fem åren i hans liv, då han gjorde som mest, satt han inne i sin lägenhet och hade rederiverksamhet som han drev tillsammans med sin fru. De hade ca 50 skepp som var ute och kapade. De skeppen hade en del tveksamma kaptener som både mördade och stal. Då blev det som det låter i historien att det var Lasse som var ute och mördade osv. Men egentligen var han en administratör som såg till att få finanser via rika Göteborgare som investerade i hans verksamhet så han kunde skicka ut fler skepp som kunde komma in med fler skatter. Så han gjorde alla rika. Det var hans affärsverksamhet.

Precis. Det var många skumma affärer. Lasse var Göteborgs fjärde rikaste. Men det som är intressant är att han ändå på den tiden bedrev egen smuggelverksamhet. Han hade något i sig som gjorde att han inte kunde ge sig.

Nej, det tycker jag inte. Det är mer de senaste åren, när jag blivit lite äldre, som det har blivit intressant. Det är så kul att få berätta de här historierna för folk. Man har hört om Lasse i gatan, men vet inte så mycket mer. Det är den interaktionen vi kan ha med publiken. De kommer inte bara dit för att se en föreställning, skratta lite och höra bra musik, utan de lär sig nånting. Det finns alltid nåt att prata om efteråt. Det finns så många aspekter i att göra såna här typer av föreställningar. Det blir en helhetsupplevelse.

Jag är äldst. Nio år äldre än Victor. Det är Victor som skriver och gör monologerna på scenen . Vilket är naturligt då han är utbildad skådespelare. Jag agerar inte, utan jag spelar musiken. Det är ett samspel med musiken som redskap och framför allt teatern.

Det gör vi båda två, men på olika håll. Sen så har vi dialog hela tiden, spånar idéer och funderar hur vi går vidare och om vi ska lämna vissa saker. Ibland så jobbar utifrån nåt tema, nåt viktigt som jag skrivit som han sen skriver kring, eller så är det något som behöver fyllas ut och då skriver jag en låt. Så vi har gjort allt tillsammans på den här föreställningen.

Jag sitter nu på mitt kontor och skriver klart min avhandling om tränarskap inom elitidrott. Det är verkligen roligt att få ta två sådana intressen som ibland bara stannar vid hobbys för vissa och att kunna göra det till föreställningar som spelas inför flera hundra eller att få gå jättedjupt in i forskning och sen få presentera och undervisa om det.

Svensk idrott har väldigt klassisk historia och är en väldigt stor del av samhället, så det skulle gå att göra nånting. Vi har spånat på såna idéer, men det är lite skönt att hålla isär det också. Men vem vet?

Ja, jag gillar det! (skratt) I Göteborg är det många mikrobryggerier så det finns en stark rörelse som rör hela ölkulturen och hantverket. Vi hade porterfestival och då fick jag vara med och spela den låten under prisutdelningen.