Det var i Beijing, Kina, under West of Edens jubileumsturné 2017 som de första låtarna till nya skivan Flat Earth Society skrevs och planerna drogs upp. Varför inte packa ner instrumenten och resa runt i Skottland och England för att, tillsammans med några av de brittiska öarnas bästa folkmusiker, spela in nästa album? Så fick det bli! Under en dryg vecka förra sommaren begav sig West of Eden ut på en Road Trip där de spelade in musik i allt från Whisky-destillerier till kyrkor tillsammans med bl.a. John McCusker, Heidi Talbot, Damien O ́Kane och BBC Folk Musician of the Year, Jarlath Henderson.
”När vi satt där i turnébussen kände vi oss ofta som medlemmar i ett alldeles eget och underligt sällskap, lite i otakt med tiden. Oavsett nya rön och what’s hot and what’s not, så fortsätter vi med en dåres envishet skriva våra låtar och släpa runt på akustiska gitarrer, dragspel och fioler.” säger Martin Schaub. ”Vi är The Flat Earth Society”
Vi fick en pratstund med bandets sångare Jenny Schaub vilket stillade en del av vår nyfikenhet.
Var det i samband med musiken som ni träffades, du och din man?
Vi träffades för evigheter sen på gymnasiet när vi gick på musiklinjen i Göteborg. Så på sätt och vis genom musiken. Men vi är sex stycken i bandet, så det är inte bara vi två.
Men det var ni som drog ihop bandet från början?
Så var det faktiskt. När vi gick på musikhögskolan så åkte hela klassen på en resa till Dublin och gjorde lite konserter. Då blev vi väldigt drabbade av musiken där, vi tyckte det var superhäftigt. När vi kommit hem så ville vi ha ett eget band, så vi ringde några kompisar och frågade om de var intresserade. Sen började vi spela. Nu är det bara vi två och Ola, trummisen, som är kvar sen starten.
Under åren som gått har ni plockat upp andra influenser än keltisk musik?
Jag kan inte säga att det ändrat sig så mycket, men det är klart vi har andra influenser i det också. Vi har bluegrass, svensk folkmusik och pop element. Men så har det alltid varit. Vi var på det klara redan från början vad vi ville göra för något. Sen har det kanske gått lite upp och ner. Från början var vi nog lite mer poppiga och på senare år mer åt folkmusikhållet. Vi är nu ett mer renodlat folkmusikband än vi var från början.
Foto: Martin Permer
Är det inte känsligt att åka på turné med t ex fiol…
Jo de är lite känsliga. Man kan inte lämna dem ensamma (skratt) i turnébussen, utan de får alltid släpas med till hotellrum och de kan inte vara ute i kyla över natten. Plus att det är ganska dyra grejer som man går runt med. Just fiolen vill man inte lämna ensam många minuter. Den är Lars, vår fiolspelare, väldigt rädd om. Men det har gått bra hittills. Jag tror inte vi har varit med om några större (peppar, peppar) olyckor som förfrysningar, sprickor eller dylikt.
Det är ju lite olika klimat där ni har varit och spelat. Skiljer sig mellan Kina och Europa…
Minusgrader i en lada kanske inte är det bästa för instrument och människor. (skratt) Det är nog det som varit det mest extrema vädermässigt.
Innan ni åkte över till Storbritannien antar jag att låtar och musikersamarbeten vara bokade och klara…
Låtarna var klara. Vi har en konsert här i Göteborg varje år vid jul som heter Celtic Christmas, som har olika gäster varje år. Så vi har lärt känna många artister i den keltiska folkmusikgenren genom åren. Vi tyckte att det skulle vara kul att besöka dem på deras hemmaplan och spela in lite tillsammans. Det är fantastiska musiker som är med på plattan.
När man framför sin musik i en Keltisk miljö blir man då nervös för att åhörarna inte ska tycka att det låter rätt?
Det är klart att man har stor respekt för de här människorna och deras kunskap, men vi har hållit på så länge. De få gånger vi spelat i England och på Irland så har det känts som om vår musik har varit väldigt omtyckt. Och de gånger vi haft gäster i Sverige så har det känts som att vi vill ju samma sak och vi tycker om samma grejer. Man kanske anstränger sig lite extra, vill sjunga lite bättre och spela lite bättre när de är i närheten. Men det är bara bra för då får vi göra vårt yttersta. Vi försöker utsätta oss för utmaningar så att det hela tiden ska vara spännande, roligt och utvecklande med bandet. Att hitta nya mål och utmaningar är nog det vi är allra bäst på. Det här var en sådan utmaning och det blev jättelyckat. Vi är väldigt nöjda med plattan, både inspelning och resultatet.
Det var på rätt olika ställen som ni har spelat in på. Både i kyrkor och i whiskydestillerier…
Det var lite olika förutsättningar. Vi var dels uppe i Skottland i en liten studio som låg mitt mellan bergen i Glenfinnan, så då var vi i en riktig studio. Sen gjorde vi även live inspelningar i en kyrka och i ett whiskydestilleri. Då får det bli lite enklare med en mindre ljudutrustning och så får man jobba snabbt.
Valde ni destilleri efter vilken sort ni tyckte smakar bäst i Skottland?
Nej. (skratt) Det var läget som avgjorde. Det låg väldigt bra till och hade en väldigt snäll ägare som lät oss dra en massa sladdar samtidigt som han försökte hålla folk borta medan vi spelade in. Det var fantastiskt. Vi valde rätt utan att veta om det i förväg.
Det sägs att ni spelade in sjutton låtar, har ni sparat fem av dem inför framtiden då albumet består av tolv låtar?
Vi har sparat några stycken. Man kan ju inte få hur långa skivor som helst. Men det är svårt att välja vilka som ska bort för man vill helst ha med allihop. De vi valde bort kommer säkert att dyka upp i andra sammanhang, åtminstone några av dem.
Brukar ni göra så att ni lägger undan låtar för att sedan plocka upp dem och eventuellt göra om dem?
Så har det varit lite grand. Det har dykt upp låtar många år senare som har fått nytt liv och fått vara med på skivor så småningom.
Skriver ni låtarna ihop i bandet?
Genom åren har det mest varit så att Martin har skrivit musiken till de flesta låtarna och sen har jag gjort mycket text. Sen har olika bandmedlemmar på olika plattor bidragit med låtar. På nya albumet har Lars Broman, fiol, skrivit instrumentallåten ”Doris” och vår gitarrist Henning Sernhede har varit med och skrivit en låt med Martin och mig. Vi skrev den i Kina under vår turné. Det var otroligt långa soundchecks där. De är inte så vana med orkestrar med elförstärkta instrument . Vi hade ett par timmar över varje gång innan spelning. Vi satt och tittade på folk som drog i sladdar och under den tiden skrev Martin och Henning låten The Dwindling of the Day .
När jag såg titelspårets titel, Flat Earth Society, så trodde jag att den handlade om något annat än om förlorad kärlek.
Det var Martin som kom upp med den raden och tyckte att vi skulle göra en låt som hette så. Han hade själva twisten på det där. Hur det kan vara när man känner att mattan rycks undan under fötterna på en. Världen förändras på ett konstigt sätt, helt plötsligt ser det annorlunda ut. Det är det den handlar om mer än den tokiga föreningen som finns.
Det är ett snyggt omslag som passar titeln…
Visst är det fint! Vi går in hundra procent med sånt. Får vi en idé ska den genomföras. Det gäller från inspelning, framförande, foton och omslag. Ska man göra något så ska man göra det på riktigt.
Era skivor släpps på CD…
Vi har en ganska CD köpande publik. Vi säljer mycket skivor när vi är ute och spelar. Jag kan tycka att det är lite sorgligt med nya sättet att lyssna på musik via streamingtjänster. Man får inte helheten som när man lyssnar på en hel skiva och bläddrar i texthäftet. Man missar vad det är artisten har tänkt när man bara lyssnar på en låt och inte ser vem som spelar på låten eller vad den handlar om.
Men LP är inget som ni funderat på med tanke på det snygga omslaget?
Det pratas om det lite då och då här i bandet. Vi får se om LP skivan får en större frammarsch, men det hade absolut varit snyggt. Men det är dyrt att trycka LP skivor.
Har du något kul eller udda turnéminne du kan dela med dig av?
Hela Kinaresan var oerhört speciell. Allt är så annorlunda där. Vi hade en ljudtekniker på plats som kunde prata lite engelska, annars så kunde de inte det alls. Vilket gjorde att det var svårt att kommunicera. Teknikern skötte sig bra och allt kändes ok, men mitt i spelningen så blir ljudet bara starkare och starkare på scenen. Vi kände att allting bara går runt, jag flyttade mig bakåt från monitorerna och ler mot publiken, men det är nästan outhärdligt. Jag vänder mig mot vår basist och säger”gör nånting”. Så när låten är slut får jag prata väldigt länge och då går han ner av scenen. Då visar det sig att en vaktmästare i lokalen har tillgång till nån sorts masterregel som tycker att det är för svagt. Så han har dragit upp volymen själv. Ljudtekniker är desperat och säger att han kan inte göra nånting. De får springa ut och jaga efter vaktmästaren. När de hittar honom säger de till honom att dra ner igen. Det var det värsta scenljudet som jag varit med om. Och situationen var väldigt tydligt Kina. Det kan hända vad som helst. På ett annat ställe fick vi inte sätta oss i en publikstol under soundcheck. Då kom de med en lös stol och satte den bredvid. Så jag skulle vilja säga att hela Kina resan är det mest konstiga minnet.
När man har spelat så länge som ni har gjort, känner man sig nervös inför att göra en ny skiva?
Lusten att skapa musik och låtar. Gå in i nya världar. Den processen är alltid väldigt lustfylld och rolig. Vi har aldrig känt nån sorts kramp typ ”hur ska vi göra nu”. Sen kan man vara nervös över hur det ska mottas. Det är klart att man vill att folk ska tycka om det man skapat. Man försöker hitta nya vinklar, hur ska vi vara intressanta för pressen så de inte tycker att ”jaha nu kommer ni med en ny skiva. Men det orkar jag inte skriva om längre”. Vi är ganska trygga med vår musik, men det där att nå ut, det är nog där nerverna kan komma in ibland.
