Bandet bildades 2013 och har arbetat hårt, men med eftertanke för att nå dit de vill. Nu har den visuella rockakten Kerbera signat med ett amerikanskt bolag och den 5 oktober släpps nya singeln ”Home Is Where I Dont’t Belong” med tillhörande musikvideo. Vi fick oss en pratstund med Seike Clowniac och Zave Demonte.
Hur fick ni kontraktet?
Seike: Det började med att jag och en god artistvän pratade lite. Jag frågade hur han blev verifierad på Instagram och då sa han att han hade lite kontakter i USA som hjälpte honom med diverse saker. Då blev jag introducerad för Chris (ägare av CB Entertainment ). Vi började prata lite och då visade det sig att Chris var manager för vänner till mig i ett band som heter Dead Girls Academy. Vi började diskutera vad de skulle kunna erbjuda eventuellt och presenterade mitt band. Vi har länge tittat efter något form av samarbete i USA. Efter mycket om och men så kände vi att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans.
Er nya låt som släpps femte oktober handlar om att man kan bli av med allt som man har byggt upp. Är inte det något som man kan vara lite orolig för när man blir signad?
Seike: Absolut! Jag har varit med i ett band tidigare där vi var signade och därav blivit väldig försiktig. Jag är ganska duktig på att känna efter innan jag binder och låser mig någonstans. Mina tidigare erfarenheter har vi haft användning av i Kerbera. Vi har valt väldigt selektivt vilka vi vill jobba med. De vi valt nu är inga som vi bara hoppat på och hoppas på det bästa. Det känns som vi jobbar på lika villkor då de inte signar vad som helst och vi inte signar med vad som helst. Vi har samma typ av mål och inriktning då vi rör oss i samma bransch.
Tänkte att det var en häftig låt att börja samarbetet med…
Seike: Precis. Vad jag ville skriva om var en känsla som jag tror att väldigt många kan relatera till. Om vi tar ett exempel på vad låten skulle kunna handla om. Två personer är gifta och har ett barn ihop, sen skiljer de sig och mamman skaffar sig en ny man. Då börjar barnet att kalla den nye mannen för pappa. Den riktige fadern står där utanför och känner att ”hallå det här var ju min familj”. Den känslan tror jag att många kan relatera till. Ett annat exempel skulle kunna vara när man är ett kompisgäng. Jag som person har två olika kompisgäng som jag känner. Sen introducerar jag dem för varandra och sen känslan av att dem hänger tillsammans utan att jag är inbjuden. Man själv är anledningen till att saker är som de är, men att man blir utesluten ifrån det.
Foto: pressbild
Vad ligger närmast på schemat för er nu?
Seike: Vi åker först på en turné i England och sen blir det en PR-turné för mig och Zave i USA. Där kommer vi att skriva ännu en låt. Vilka vi skriver med kommer att kunna ses via sociala medier. Det blir spännande personer som vi kommer att blanda in i vårt kommande släpp.
Siktar ni på ett album längre fram?
Seike: Som musikindustrin ser ut just nu så satsar man mycket på att släppa många singlar. Då vi redan har ett album ute som vi släppte för inte allt för länge sedan. Fokus just nu ligger på att testa marknaden i USA. Vilket vi gör genom att åka dit, skriva lite musik och släppa det. Sen får vi känna efter och se. Men självfallet är vi intresserade av att skriva ny musik. När det känns som att det är rätt tid för att påbörja ett album så kommer vi att göra det.
Ni har mest varit i Sverige och Japan tidigare?
Seike: Ja och i Asien i allmänhet. Jag har sen tidigare haft min grupp i Japan. Sverige och delar av Europa har vi besökt. Tyskland och Finland bland annat. Nu är det dags för nästa steg. De flesta fansen vi har är antingen från Nord eller Sydamerika och då känns det som ett naturligt steg att ta. Det känns som att vi är på rätt väg. Bandet har funnits i fem år sen vi släppte vår första singel, under den tiden så har vi byggt upp bandet, bytt diverse medlemmar och blivit stabila i vårt live framträdande och vi har hittat varandra i bandet. Det har blivit en bra dynamik.
Den svåra biten måste vara att hitta rätt bandmedlemmar både musikaliskt och personlighet…
Zave: Verkligen. Det känns som att Kerbera inte stått still, men det har inte gått fram lika snabbt som vi kanske hade önskat. Det har ständigt varit ett medlemsökande. Någon har inte haft tillräckligt med tid, då har man varit tvungen att hitta någon ny och varit tvungen att lära den alla låtar, istället för att ha ett fast band och kunna fokusera. Så nu känner vi att det är dags! Nu har vi en grupp som är hel.
Seike: Jag tror att det är viktigt som band att man tar den tid som det tar att hitta sig själva som band . Dels att alla hittar sin plats i bandet, men även att bandet i sig vet vad man är för typ av produkt. Nånstans handlar det om att de som lyssnar ska förstå vad det är man vill förmedla och vad man är för typer, liksom. Om alla inte är ense om det och man inte kan kompromissa, då har man ett problem. Kerbera har landat bra nu och alla känner sig trygga. Inte förrän nu har vi varit redo att ta det steg som vi kommer att göra. Det har inte tidigare handlat om att vi inte kunnat tagit det steget, men vi har medvetet valt att vänta.
Men nu var tiden mogen…
Seike: Om man ska ge ett tips till de som har ett band så är det så här man måste göra. Man måste ge sig själva den tiden, annars är det väldigt lätt att man slits isär som band. Och om det nu skulle hända saker och ting vore det tragiskt om man inte lyckas för att bandet inte klarar av att hålla ihop. Man ser så många band som splittras för att nån vill något annat, hade inte de prioriteringarna, eller så kände de att det här var inte riktigt min grej. Har man inte testat tillräckligt på innan planet lyfter och nån motor inte funkar då kraschar man.
Då får nån gå solo…
Zave: Det blir oftast så, tyvärr. Där vill vi inte hamna.
Seike: Been there, done that i mitt tidigare artistliv. Nu känns det däremot tryggt vilket är väldigt skönt.
Skriver alla i bandet låtar?
Zave: Det kan vara väldigt olika. Någon kommer med en idé, sen möts alla upp och slutför den. Eller så kan det vara två personer eller alla som skriver tillsammans. Generellt har det varit jag och basisten som har skrivit det musikaliska kan man säga. Sen har trummisen fått komma in och lägga sin touch på det hela. Sen har oftast basisten och Seike skrivit text och melodi.
Seike: Det är den generella process som har varit fram till nu. När vi jobbar nu kommer det att kunna se ut på alla möjliga sätt. T ex senaste låten skrev jag tillsammans med David Strääf och så tog vi in en annan som vi skrev ihop med, sen kom Zave och vi touchade upp alltihop. Vi spelade in med kompisar här och där. Nu åker vi och ska ha session med en producent i USA. För oss handlar det inte om hur vi skriver låtarna, utan det handlar om själva processen inför varje låt. Nu kommer det här låta extremt porrigt, men det är lite som när man gör barn. Grejen är att de kan bli till på alla möjliga sätt. På alla möjliga ställen med olika människor (skratt). Om du förstår vad jag menar? Hur de blir till har vi inte nån typ av ritual för, utan vi låter de bli till på ett naturligt sätt som känns bra.
Då känns varje låt som ett barn?
Seike: Faktiskt. Om jag ser tillbaka på varje låt jag gjort så kan jag känna en stark koppling till dem. De är olika delar i ens liv, olika känslor, man har olika minnen från de låtar man gjort och hur de blev till, vilket är fint sätt att kunna bearbeta saker, speciellt för mig. Jag tror att de flesta skapare, oavsett hur man väljer att skapa, kan relatera till det. När jag mår dåligt är det väldigt lätt att jag skriver mycket. Att få ner det i en låt, packa in det och lite lämna det bakom sig. Visst finns det fortfarande kvar och med en, men man får en distans till det.
Är det något liknande som en del gör med sina dagböcker?
Seike: Skriva dagböcker, skapa musik, skulptera, det är lite det som det är att vara en artist.
Zave: Uttrycka sina känslor och tankar.
Hur skulle ni känna om nån skulle göra en cover på nån av era låtar?
Seike: Det vore en jättestor ära. Det finns de som gjort olika covers eller sjungit in våra låtar på Youtube eller skickat till oss. Förra året var det några som gjorde ett skolprojekt med några av våra låtar. Det är en stor ära att få höra sin musik i någon annans tappning och se vad de har för betydelse för dem. Även när fansen skriver till oss och berättar att den här låten har betytt speciellt mycket för mig för att, och så berättar de varför. Det finns de som har tatuerat in låttexter mer ofta än man kan tro. Nu har vi galleri där vi samlar alla fanbilder med tatueringar och kan då se att de valt vad jag har uttryckt och gjort om det till sin egen grej.
Zave: Jag tänker på sångaren i Foo Fighters, Dave Grohl, han sa nån gång att när han går upp på scen och sjunger en låt av sin egen anledning så kommer alla hans tusentals fans i publiken att sjunga tillbaka av sina egna anledningar.
Seike: Det är lite det som är den fina dynamiken mellan sina supporters och sig själv som artist. En ge och ta relation till varandra.
Med det sagt antar jag att det är roligare att stå på en scen och framföra sina låtar än att spela in dem i en studio?
Seike: Ja, det är en annan känsla. Man får så mycket energi från de som tittar, oavsett hur många de är. Kerbera bygger väldigt mycket på vår relation till våra följare. Det är en stor del av bandet. Vi har en stark familj i våra följare. De finns där för oss, följer varje steg vi tar, vi skriver mycket till dem och de skriver mycket till oss. Så om jag måste bestämma vart jag ska stå nånstans så är det absolut på en scen. Det spelar ingen roll om det står en person i publiken eller tiotusen, jag har spelat för både delarna, för det viktiga är att vi delar nånting. Det har jag hittat i Kerbera och bandet vet att jag lägger ner hela min själ och mitt liv i det här.
