Många är de dansband som ligger ute på vägarna och ett av dem är Lövgrens. De har skaffat sig en trogen skara dansare ute i vårt avlånga band, något som de har arbetat upp under sin 21 år. Då väljer de att ändra på sitt bandnamn. Vi hörde oss för med Claes Lövgren om varför de strök hans förnamn på bandet.
Är det inte lite vågat att ändra på sitt bandnamn efter 20 år, det måste ju vara inarbetat?
Man kan ju tycka att det är lite vanskligt. Å andra sidan så har vi alltid kallats Lövgrens i folkmun av våra dansare. Våra dansare har vi nått ut till under den här övergångsperioden. Alla som bör veta om det vet det redan. Vi är ju inte så kända massmedialt sett som Claes Lövgrens heller. Då vi aldrig figurerat i radio och tv i någon större utsträckning. Men det som har hänt nu i och med bytet av namnet är att vi har fått uppmärksamhet från massmedia. P3 och P4 har gjort en intervju och flera tidningar har visat intresse för detta. Det gör att Lövgrens blir mer etablerat än Claes Lövgrens. Vilket känns positivt.
Så det är en positiv nystart att byta namn ibland?
I alla fall för oss. Vi har tänkt på det här ända sedan vi döpte oss till Claes Lövgrens 1996. Så den här tanken har kommit och gått genom åren. Sen för något halvår sedan så funderade jag på om vi skulle modernisera typsnittet på loggan. För loggan var också till åren kommen. Den ritade jag 1995. Och då fastnade jag för det typsnitt som vi har idag. Vilket faktiskt är hämtat ifrån godiset Snickers. Jag tyckte det var ett typsnitt som var lite fräckt och modernt. Så namnbytet började med att vi skulle ändra på loggan. Namnet Lövgrens låter inte lika gubbigt som Claes Lövgrens (skratt).
Är det inte tufft att åka runt i hela landet mellan spelningarna?
Jo, i natt har vi 70 mil att köra. Det blir en skaplig resa. Vi ska spela till kl ett här i Docksta, sen ska vi plocka ihop allt och är förhoppningsvis i bussen halv tre. Sen drar vi direkt ner till Mariestad. Där ska vi inte bara spela på kvällen utan vi ska vara med på Stora Folkparksdansen så vi ska även uppträda på dagen. Så det blir lite brått ner dit. 70 mil gör man inte i en handvändning med en stor turnébuss utan resan tar tio timmar.
Har ni en chaufför?
Nej det har vi inte utan vi är tre i bandet som delar på körningen. Den som börjar kör 20 mil medan vi andra går och lägger oss. Sen byter vi efter hand så bussen kan rulla i princip hela natten. Stannar bara för att käka och tanka.
Hur är det med skivförsäljningen när det gäller dansband?
Den har minskat ganska kraftigt. Skivor gör vi inte idag för att tjäna några pengar, för det gör man inte på dansbandsplattor. Anledningen till att vi gör skivor som vi släpper vartannat år är för att visa att vi finns och för att vår publik vill ha en platta. Och vi spelar för en lite äldre publik då vi spelar mogen dansmusik. Vår publik är inte hemma på att tanka ner musik från nätet eller använda sig av Spotify. Förra året blev jag nominerad som sångare på Guldklavegalan och det var det året vi släppte senaste plattan. I början på nästa år kommer det en ny platta. Det är också lite för att visa att vi menar allvar med detta.
Säljer ni t-shirts eller liknande när ni är ute?
Det har vi gjort lite grand. Nu har vi kaffekoppar med loggan på och kepsar med nya loggan. Det är inte så många band som säljer sånt heller. Det är nog bara Lasse Stefanz som säljer mycket av sina cowboyhattar och t-shirts. Det är ingen bra affär det heller tror jag utan man får nog mer se det som en ren marknadsföringsgrej. Våra kepsar säljer vi inte utan de ger vi bort till våra dansare för att sprida det nya namnet.
De låtar ni spelar och har på era skivor är det eget material?
Nej. Av 70 låtar har vi tio, tolv egna. Jag har skrivit några och trummisen har skrivit några. Sen är det Elvis, nån låt från Vikingarna och från Streaplers. Man sätter sin egen prägel på låtarna. Men det mesta är covers.
Tidigare har jag lagt märke till att man gjort covers på countrylåtar, men på senare tid har jag även hört covers på hårdrockslåtar. Har det skett en förskjutning av åldersgruppen av lyssnare?
Det är faktiskt så här att många tror att bara för att man sitter på ett ålderdomshem idag så ska man lyssna på dragspelsmusik. Så är ju inte fallet. Vi ska inte glömma bort att de som är i 70, 80 års åldern idag lyssnade på Beatles som unga. De lyssnade inte på Hasse Tellemar och liknande. Det gör att man vågar ta in lite fräckare låtar i repertoaren. Vi kör faktiskt några Beatles låtar. Det kan man ju göra för vår publik som är från 50 och uppåt känner igen det. Det är bara att gå till mig själv. Jag lyssnade också på Beatles när jag var yngre och gör fortfarande.
Men ni gör låtarna med ert stuk?
Det måste falla inom ramarna för det vi håller på med så att det går att dansa till. Jag tänker på en Queen låt som också går att köra men då får man ta bort synkoperna och breaken som finns i den. Man får göra den som en dansbandslåt helt enkelt. Men man hör fortfarande att det är en Queen låt.
Vad är det roligaste med att vara ute och spela?
Att få möta sin publik. När vi kommer till t ex Eskilstuna så står där 30 husbilar och husvagnar med folk som har kommit dit för vår skull. Då kanske vi har åkt buss i åtta timmar för att ta oss dit och när man kommer dit och ser alla dessa fordon och publiken så blir man väldigt glad i själen. Det är det roligaste. Sen är det från början en hobby från min sida. Att kunna livnära sig på sin hobby är få förunnat. Det är helt fantastiskt att man kan åka runt och göra det man tycker är allra roligast och få lön för det.(skratt)
Du har inget annat jobb vid sidan om dansbandet?
Nej det har inte nån av oss. Det har varit ett yrke de senaste femton åren. Branschen har varit tuff även förut. Det går lite i cykler. För det mesta har jag klarat mig på musiken. Det är nog nåt år som man har fått jobbat lite extra då det varit lite tunnare på spelplanen. Vi är redan färdigbokade för nästa år. Det sitter 150 spelningar klara för nästa år. I januari 2018 sätter vår bokare spelningar för 2019. Det är en trygghet i sig att veta vad jag gör i december nästa år. Samtidigt som det kan vara lite stressande. Vår spelplan är i princip ett kalkerpapper år efter år. Vi har våra kunder som vi har jobbat in oss hos. Det är skönt för man vet vart man ska och hur ställena fungerar när man kommer dit.
Men det dyker även upp lite nya ställen?
Nästa år ska jag försöka att jobba in oss i Malmöfestivalen. Där har vi inte varit på flera år. Vi har fallit bort därifrån av någon anledning. Det är kanon att var där nere. De kör dans en hel vecka.
