Nostalgiskt med Mike Tramp

Jag önskar att det var problemet i musikbranschen. Jag kan säga dig att problemet just nu är att du måste stoppa dig själv från att tänka dig att skriva ny musik, för vad ska du göra med det? Jag skulle enkelt kunna göra ett till album. Jag känner att jag har sångerna och energin, men du kan inte släppa musik för sakens skull. Det finns ingen marknad för det längre. Framtiden kommer att vara fullständigt motsatt än hur det var på 80, 90 talen och de band jag var med i. Nu är vi mer som en liten websajt som har en liten skara följare som vet exakt vad du gör och du gör din produkt i stort för dig själv och för dem. Du bryr dig inte om resten av världen, tänker inte på radio eller videokanaler längre. De medierna existerar knappt längre för tidigare artister som mig.

Jo och är inte det riktigt korkat? Det är lite som att måla det sixtinska kapellet och så säger de till dig, kan du ta bort lite av målningen. Du sitter och skriver en sång och när du skriver en sång så tänker du inte på radio eller nåt annat. Du har fokus på att göra klart låten och låter den ta dig dit den vill. Tänk på Led Zeppelins Stairway To Heaven, Eagels Hotel California eller Queens Bohemian Rhapsody och föreställ dig dem sittande i studion sägandes att vi måste sluta här fast låten har så lång väg att gå. Om låten vill ta med dig längre måste du följa med. De klippte ner min sex minuters låt ner till tre och fyrtio. Tog i stort sett bort halva låten. Som Mona Lisa med bara ett öga. Men detta är bara ännu ett bevis för var vi befinner oss. Nu har du inget att förlora på att skriva, spela in och producera på ett sätt som känns rätt för dig. Sen hoppas du att det finns de som tycker om det du gör. Många av mina hjältar och mycket av det jag gillar idag är människor som helt ignorerar systemet och skapar konst för sin egen skull. Gilla det eller inte, men det här är vad jag gör. Jag är själv där nu som artist. Även om det inte kommer innebära att du kan köpa dig ett hus i Beverly Hills så ger det dig stor tillfredsställelse från din konst eller produkt.

Det är så mycket i den sången. Det var inte som att du satte dig ner och sa till dig själv att nu ska jag skriva en låt som ska representera det här, utan det kom naturligt. Den enkla vägen att gå som journalist är att säga att det här är en låt om Mike Tramp som hittar tillbaka till sina rötter i Danmark. Det är en del men inte hela biten. Jag berättar en historia i låten genom att mer använda texten som en metafor för vad jag egentligen menar genom att säga ”jag har hittat hem i mig själv”, jag är självsäker, vet vem jag är, vet vad jag vill göra och jag kommer inte gå någon annan stans. Det är låtens egentliga budskap. Troligen är det mer i Amerika där folk som har upptäckt mig slutet av 80 talet och början på 90 talet när de såg Mike Tramp på MTV sjungandes Radar Love eller When the Children Cry eller liknande. De förstår inte att före det är det femton år av uppväxt i den europeiska kulturen med den väldigt direkta skandinaviska attityden av vad livet innebär och en uppväxt i ett tufft grannskap och allt detta är en del av min musik. Det lyste inte igenom på 80talet. Men bit för bit, album för album, band för band så tog det mig tillbaka. Efter en lång resa så kommer du hem till dina musikaliska rötter och förstår att det spelar ingen roll om du är med i White Lion eller Freak of Nature eller Tramp solo, du är fortfarande samma person med samma värderingar. Ingredienserna i låtarna kommer från samma källa. Det var bara det att 1988 så hade inte fjärilen lämnat sin kokong än.

Ja, på sätt och vis. Fast när folk plockar ut en låt och vill fråga om den så känns det ok för mig att prata om den , men jag vill inte gå ut och säga att just det här är det som låten handlar om. Det är lite ironi i låten How We Do It. Det är en referens till hur både musiken och industrin förändrats. I Amerika har du nya stjärnor som kommer fram via The Voice, X- factor osv . De får femton minuter av berömmelse och sen är de borta. Jag kan inte slåss mot teknologi, framtiden eller hur allt är idag. När du har en tolvåring som kan sitta och ladda ner videoklipp från sin sommarsemester och slänga in det i Imovie och göra en film av det. Under tiden på nåt annat ställe finns det folk som har jobbat med det här i hela sitt liv med sin talang för att editera filmer och liknande. Det har blivit som en IKEA garderob, du följer bara manualen . Förr hade du en snickare som fick använda sina händer och sin skicklighet. Jag tror att vi alla stressar då vi alla ska kunna göra allt själva. Så det är lite som att jag står på andra sidan floden. Jag tillhör tiden då vi lärde oss genom att använda våra händer och vår kraft till att skapa vår konst. Vi förstår samtidigt att det slutliga steget är en digital värld. Vi kan inte förneka det. Eller komma förbi det för skivindustrin har gjort det omöjligt för band idag att gå in i en studio med en analog tape och spendera två månader där. Flera av mina låtar säger att jag är inte lycklig över den värld som jag lever i. Det kommer sig av att man startar sin dag med att öppna flera digitala nyhetstidningar, en halvtimmes koll på vad som händer runt vår jord, efter det mår man inte bra. Det fanns en tid då jag brukade vakna upp och de digitala nyheterna inte var en del av dagen, jag hade ingen möjlighet att sitta med NY Times, Fox News eller Aftonbladet. Nu får jag dessa korshänvisningar in i huvudet, absorberar det medan jag äter knäckebröd och dricker mitt thé. Nu har vi möjligheten att i fem sekunder se hur barn i Rio de Janeiro mår. Det är som att sätta sig upp i sängen och läsa på telefonen och redan innan du har fått på dig dina strumpor så piper telefonen som en jävla idiot. Det är olika ljud om det är Whats Up, min fru och mina barn i Indonesien där jag delvis lever, sen kommer alla email. Jag har inte ens tagit mitt första andetag innan jag är bombarderad av meddelanden. Jag måste slänga in handduken för det är för mycket.

Vet du vad? Vore utan tvekan skönt. När jag sitter i min studio har jag så många bokryggar runt mig. Böcker som jag vill ta mig tid att läsa. Ta mig tid att sitta ner och fördjupa mig i en bok, inhämta kunskap utan allt det andra. Det är otroligt hur kraftfullt det fortfarande är att sitta med en bok i din hand och läsa.

Exakt. Vi glömmer bort det. Vi glömmer att vi måste låta vår hjärna tänka och få lite träning.

Jag gillar motorcyklar. På många sätt har jag använt mc på samma sätt som du såg på en häst förr i tiden. Det är något som kan ta dig iväg. På en häst är du nära miljön och på samma sätt med en mc. Du känner av vinden. Där finns en känsla av att du är levande när du kör en mc. När du sitter i en bil som tex en Tesla hör du inte ens något motorljud. Du blir bara transporterad. Motorcykeln representerar fortfarande något där du befinner dig ute i miljön på liknande sätt som cowboys eller resande förr i tiden. Jag känner mig levande på mc´n på ett helt annat sätt.

Nej, min bror har det. När jag är hemma i Danmark så är det min hemmabas. Att vara där ger mig möjligheten att låta hela min själ och låta mitt hjärta fokusera på musiken. När jag är hemma här är jag borta ifrån staden och det nya levnadssättet på gatorna. Folk stressar hela tiden. När jag åker hem till min hemstad Köpenhamn upplever jag att grannar inte pratar med varandra. Det är ett helt nytt sätt att leva på där du inte behöver prata med dina grannar. Så att vara omringad av lite mer gammaldags farmarliv och djur är befriande.

Om vi går tillbaks till början så är det många olika människor under vägen som har influerat på olika sätt. Du kanske gillar någons sound och kan se tillbaka och säga att den personen är definitivt en del av detta. Storyn bakom The Hymn For Ronnie är att den kom till när jag skrev låtar 2010 efter att Ronnie gått bort. Samtidigt hade jag lyckligtvis fått turnera med Ronnie. Inspirationen kom och jag började skriva låten, vilken på många sätt är en sång som är utmejslad från Ronnies texter och titlar. Det fick mig att se hur viktig han varit inte bara för mig utan hela heavy metal och hårdrocks världen. Ronnie är nästan familjeträdet där alla band och genrer utgår ifrån. Han är trädstammen. Det är så mycket som har kommit därifrån. Det startar med Heaven and Hell och hans påverkan på Black Sabbath. Jag kunde inte ha gjort detta med någon annan sångare.

Ja. Det är grunden för mitt låtskrivande. Men som jag sa tidigare, när jag kom till amerika och skrev de låtarna och samarbetade med Vito Bratta då var jag inte medveten om att min uppväxt i Danmark i slutet av sextiotalet och tidiga sjuttiotalet, musiken som min mor spelade, musiken jag hörde i min ungdomsklubb, skulle ha en sådan influens på mig. Det är från Kim Larsens soloalbum Værsgo till tidiga Dylan, Roy Orbison, Elvis Presley, Johnny Cash. Det var ”bara” musik som jag växte upp med och lyssnade till. Jag var för ung för att spela något av det. Men det fanns omkring mig. Det var också hippies med deras akustiska gitarrer sittandes på parkbänkarna spelandes. Om jag nu ser tillbaka så var detta min modersmjölk, den musikaliska uppväxten. Vilket var det totalt motsatta för mannen som jag kom att skriva White Lion låtar med. När jag kom till bordet med en låt så var fundamentet för låten från min bakgrund. Sen naturligtvis ändrades det till det som blev White Lion. Men nu när jag går ut och spelar en akustisk show och då tar ner de här låtarna till deras grunder, då kan höra mina hjältar däri. De som jag växte upp med. Troligen mer med folkmusiksbakgrund än en hårdrocksbakgrund. Jag förstod mig inte på Led Zeppelin eller Black Sabbath eller Deep Purple när jag var så ung. Men senare när jag började gilla det soundet gick jag tillbaka och upptäckte var det kom ifrån.

Det är en av de saker som hände då, för länge sedan. Det är bara ett och ett halvt år av min professionella sångkarriär. Det är lite större än att folk öppnar en låda och ser sina bilder med sig själva när de var sjutton år. Alla börjar någonstans. I det här fallet så var det en läxa som skulle bli lärd. Det här var något som hände med mitt band Marbel när vi arbetade på vårt andra album. Vi hade en väldigt stark riktning, vi var mitt uppe i att göra ett album som var rätt så mörkt på sitt eget vis. Väldigt influerat av engelska band som Uriah Heep och liknande. Det året bestämde sig Danmark för att ha European song contest i Köpenhamn efter ett uppehåll på 10, 15 år. Plötsligt skickar varje artist i landet in låtar till tävlingen. Vårt skivbolag kom till oss och övertygade oss om att skicka in en låt. Vi hade just färdigställt ett album som var färdigt att ges ut. En sång, Boom Boom stod ut från de andra. Så vi började skriva danska texter till den låten. Sen innan vi visste ordet av så var vi utvalda och vann den danska tävlingen. 1978 hade Danmark bara en tv-kanal vilket innebar att den dag vi var på tv satt 99% av befolkningen bänkade framför sina tv-apparater. Nu är det en helt annan situation. Nästa år så är det fyrtio år sedan. En gång i tiden gick jag ut och sjöng den sången och idag är jag ok med det för att det var ett av stegen på karriärstegen. Det fanns en period i livet då jag försökte undvika det steget och en period då jag inte ville tänka på det. Men ju mer som jag började använda det som något positivt, desto bättre kändes det och jag insåg att det musikaliska minnet för folk som var med på den tiden är väldigt viktigt. Och det är så det är.

Som Eagles sa ”when hell freezes over”, så inte i min livstid. (skratt).

Det finns miljontals turnéminnen. Jag tror att en del av de bästa minnena med t ex White Lion var som engelsmännen säger, jakten är bättre än fångsten, Minnena av resan uppåt från när vi fortfarande var ett kämpande band som delade på ett motellrum utan några pengar. Vi var som en knytnäve. Starka tillsammans för vi hade en så stark önskan att lyckas. Dessa minnen från turnér innan vi slog igenom. Turnér med Ace Frehley, Y&T och alla olika shower vi blev inkastade i. Och allt handlade om att överleva. Senare när vi började få stora hits i Amerika och turnerade med Aerosmith, AC/DC, Ozzy Osbourne, Mötley Crue och liknande band. Du glömmer den tiden för då har du själv blivit en stjärna. Hela tillvaron förändras. Bandet börjar glida isär, man har egna omklädningsrum, blir mycket tid ifrån varandra. Det är så mycket av det, men självklart har jag storys från den tiden. En sån är när vi hade en ledig dag i Edmonton Kanada 1988. ett av världens kallaste ställen och de har ett av världens största köpcentrum. Köpcentrumet är som en hel stad. Under vintern kommer folk dit och det finns sex hotell där så att du kan stanna och spendera din tid i köpcentrumet. Det finns berg- och dalbanor, delfiner och i stort sätt finns allt där. Vi turnerade med Aerosmith och båda banden vandrade omkring på köpcentrumet. Jag och Steven Tyler kom ifrån de andra och då fick vi se den stora vattenparken. Vi tittade och såg alla barn som var i den. Vi tittade på varandra och sa, ska vi? Vi sprang in i en sportaffär och köpte oss några badbyxor. Sen gick vi in i vattenparken och stannade där i fem timmar åkandes i alla attraktioner. Det är ett av dessa ögonblick som du inte kan planera i förväg utan de bara händer och minnet stannar hos dig resten av livet.