The Magnettes är från Pajala och består av Sanna Kalla, Rebecka Digervall och Tomas Bäcklund Thuneström. Bandet har haft stora framgångar utomlands, spelar ofta i Enland och har gjort fem USA turnéer. Showcases i USA, England och i Spanien bland annat på SXSW, CMJ, The Great Escape, Canadian Music Week. Snart släpps deras deras debutalbum, Ugly Youth. Vi fick en pratstund med Sanna Kalla.
Hur bildades bandet?
Jag och Rebecka har känt varandra sen vi var fem år och spelat tillsammans sen vi var elva. Mellan elva till nitton spelade vi i en massa olika band. Även om det var olika konstellationer så var det ändå vi två som fanns i dem. Sen när vi var nitton började vi att spela ihop med Tomas. Vi hade redan börjat kalla oss för Magnettes i cirkus ett år. Tomas hade alltid funnits där vid sidan om, t ex i studion. Men för tre år sedan blev det vi tre som blev Magnettes.
Ni måste ha skinn på näsan med tanke på att ni har varit ute och turnerat så mycket som ni har gjort…
Vi är jätteglada att vi har fått turnerat så mycket som vi har gjort. Mycket tack vare vårt manegmentbolag som jobbar stenhårt på det. De hittar grejer runtom i världen. Vi har varit i USA, Spanien, Norge och Ryssland.
Sen ska ni till Irland i juni…
Jajamen. Det kommer även bli en USA turné till sommaren.
Pajala är rätt så litet och nu ger ni er ut på stora turnéer, det måste bli lite kontraster…
Det blir det. Vi bor fortfarande kvar i Pajala och det är en väldigt konstig känsla när vi far härifrån. För då fokuserar vi bara på Magnettes, det som ska göras och sen kommer vi hem där vi har allt vi behöver. Det är en trygg plats för oss. Det är en väldig kontrast, men det är skönt också.
Photo: Beata Cervin Stylist: Frida Bäcklund Thuneström
Det är ett bra ställe att ladda batterierna inför nästa sväng?
Absolut. All trygghet finns här. Sen far man ut när man behöver.
Ni har bara släppt låtarna digitalt? Hänger det ihop med er ålder tror du?
Låtarna är bara släppta digitalt. När vi var i tonåren började man kopiera låtarna digitalt. När man var yngre var det skivor som gällde. Då hängde man med föräldrarna till affären och fick köpa sig en skiva.
Då minns du kanske din första skiva som du köpte?
Jag tror det var Emilia med Big Big Girl. Det var det som gällde då.
Jag har nånstans läst att ni kallar er för häxor, så jag undrar vad ni lägger i det ordet?
På scen så har vi bland annat Cheerleader kläder, och på min står det witch och på Rebeckas står det psycho. Det står lite för att inte sträva efter det perfekta, fina, utan det är lite mer att det är ok att vara ett freak. Att få vara utanför normerna.
Har nån av er David Bowie som förebild?
(skratt) Jag vet inte. Inte vad som har sagts rakt ut iallafall. Var har du fått det ifrån?
Tror ni hade ett inlägg på er Facebook angående hans födelsedag och sen att han körde också teatraliskt och bröt normer…
Precis. Det är något som inspirerar. Vi var med på en hyllningskonsert i Stockholm på Södra Teatern efter att han gått bort. Han var nog också lite av ett freak. Han bröt normen.
Ni är lite punkiga och lite popiga. Skulle man kunna beskriva er musik som popig med punkigt innehåll?
Det kan man säga. När jag och Rebecka började spela hade vi ett punkband. Det var det här lite råare stuket. Vi hade en låt som hette, Jag skiter i dig. Sen i tonåren var det mer ledsamt och låtarna blev med ledsamma. Nu är det mycket ledsamt, men med lite råare ton i det. Så vi har tagit tillbaka det punkiga och blandat det med popen. Det är lite mer att attityden är punkig men det finns glitter och pop. Allt i en blandning.
Då påminner ni lite om Bowie på så sätt att ni förändrar er stil efter er egen förändring, ålder och liknande?
Precis. Skivan som vi nu släpper speglar nog mycket av vad som varit. Inte bokstavligt i alla låtar utan mer så att det är vår första skiva och det känns som att ens första skiva har man hållit på med hela livet.
Så nu vill man lämna den och ge sig på nästa?
Ja nu berättar vi det som har varit och sen blickar vi framåt.
Förr sa man att den tredje skivan var den som var viktig, men nu är det väl mer singlar som är viktiga?
Jo och eftersom vi inte har släppt en skiva förut så känns det lite tungt att släppa så mycket material på en och samma gång. Man ger ut allting och sen står man där. Man känner sig lite naken.
Men blir den skivan också bara digital?
Det är inte helt satt i sten än. Den släpps naturligtvis digitalt och sen får vi se om det blir något annat. Men nu är fokus på singeln Sad Girls Club som vi släppte i januari och på skivan.
Sad Girls Club var lite av ett statement?
Låten var lite av ett statement. Att det finns en plats för de som inte vill följa normen. En motreaktion mot att man ska vara glad, det ska vara perfekt. Det finns en plats för de som känner sig annorlunda och vill vara ledsen. Det är ingen fara med det heller.
Och då är Trump annorlunda?
Att vi valde att släppa låten det datumet, 20 januari då han blev insatt som president, är som en motreaktion. Dels är det en dag då man får vara ledsen och tycka att världen är skit. Han har uttryckt sig så otrolig sexistisk. Fast låten är skriven för ca ett år sen. Vi har även en hemsida där man kan skriva av sig om man känner sig annorlunda eller ledsen.
Förhoppningen är att leva på er musik?
Det vore drömmen. Vi satsar stenhårt på det här. Folk har i sju års tid sagt till oss att vi måste flytta till Stockholm för att det ska kunna gå framåt. Det är lite av ett statement att vi ska bevisa att man behöver inte bo i Stockholm för att hålla på med musik. Utan man kan faktiskt bo uppe i skogen i Pajala. Det funkar jättebra nu när internet finns och man kan nå ut på ett enkelt sätt.
Har du något kul eller udda turnéminne som du kan dela med dig av?
När vi var i Ryssland och spelade så var det många ungdomar som tyckte det var kul att vi kom dit och spelade. Dels för att vi var tjejer för annars var det mest gamla gubbar som spelade där. Efter giget kom ett tv-team som ville prata med han som bestämmer och vi sa att det är det vi tjejer som gör. Vi hade med oss ett band som bestod av fyra killar. Men tv-teamet fortsatte och sa att de ville prata med han som bestämmer. Då fick man upp ögonen för att det på andra ställen inte är så vanligt att det är tjejerna som bestämmer i en blandad grupp. Vi fick en intervju till sist, men då var de tvungna att intervjua en av grabbarna i bandet också. Ett annat minne är i från i Toronto och vi bodde i en skyskrapa. Det utbröt en brand och vi blev tvungna att kuta ner från 27 våningen. Det var lite läskigt.
Brann det ovanför eller under er?
Det brann på sjätte våningen. Det var en liten brand. Men just när man inte vet är det skrämmande. Då kom vi varandra lite närmre och fick se hur vi reagerade på en sån här situation.
Jag måste bara få fråga, är du släkt med Charlotte Kalla på något sätt?
(skratt) Jag och Charlottes syster brukar säga att vi är släkt på nåt vis, men vi har kommit överens om att ifall någon frågar så säger vi att vi är det. Vi är det på längre håll. Alla här är släkt med alla på nåt vis.
