Det finns inte så många “första gången” kvar för Lee Ritenour att uppnå. Under hans bländande femtio år långa karriär har den omtalade gitarristen från Los Angeles tagit sin musik längst ut på alla kanter inom varje genre och position inom rock n rollens fundament. Han var en enfant terrible inom 70-talets fusion, en stjärna på 80-talets hitlistor, en hedrande ambassadör för brasiliansk jazz och hjärnan bakom 90-talets supergrupp Fourplay. På Ritenors meritlista står fyrtiofem album, sexton Grammy-nomineringar, hederstitel från USC, hederstitel av Los Angeles Jazz Society 2019 samt massor av sessions för legendarer som Frank Sinatra, Pink Floyd, B.B. King, Tony Bennett bland många andra. Och ändå anser den nu sextioåtta årige artisten, då han ser tillbaka i backspegeln, att han aldrig gjort en platta som kommande Dreamcatcher.
“Det är så många som under så många år har bett mig att göra en platta med enbart gitarr. Tidigare har jag alltid spelat med ett band, snubben som samarbetar. Så det här var något nytt. Och ett år som detta så var det hög tid.”
Han väver samman gitarrer som framkallar otaliga spektrum av stämningar och de tolv låtarna kan räknas bland de mest melodiska och vackra Ritenour någonsin skapat. Men de innehåller även en urkraft och mening som ger en glimt av de mörkare omständigheter som triggade den nya plattan.
“Vårt hus och också min studio i Malibu, Kalifornien brann ner 2018,” minns han. Ungefär hundra av mina gitarrer gick upp i rök tillsammans med cirka fyrtio förstärkare massor av inspelningar, alla minnessaker från min karriär, i stort sett allt. En vecka efter branden var jag tvungen att åka till sjukhuset, något jag aldrig tidigare behövt, för att ersätta en klaff i aortan. Så dessa händelser och allt stöd från familj och vänner återspeglas i musiken, helt klart. Den här plattan räddade livet på mig.”
Dreamcatcher kanske har sitt ursprung i personliga utmaningar men den skapades med coronavirusets globala tragedi som fond. Ritenour hade redan skrivit flera av låtarna innan nedstängningen. Han installerade sig i sin nya provisoriska studio i Marina Del Rey med endast sju gitarrer, ett musikprogram och goda intentioner och lät omständigheterna flöda in i musiken han skapade.
“Det är ett viktigt album för mig,” konstaterar han. “Särskilt nu med allt som händer i världen.”
Trots avsaknaden av texter berättar varje låt en historia. Lyssna till den svävande bluesen Abbot Kinney som är namngiven efter den omtalade boulevarden i Venice, Kalifornien. “En dag då allt var nedstängt,” berättar Ritenour, “så drog jag dit på min hoj och blev helt förkrossad över att det var helt öde. Men sen hörde jag plötsligt ljudet av en elgitarr. Jag har ingen aning om det var en unge eller så men någon bestämde sig för att vrida volymen till tio och bara blåsa på för att säga: “åt helvete med allt nu ska jag ha kul!” Jag blev alldeles lycklig och skrev låten på min Les Paul.”
